Publicerad: 12/09/2005 00:00, Nya Åland
Lokalt En personbil med fem ungdomar körde av vägen i Lemland i fredags. Alla fördes till sjukhus med ambulans. Ungdomarna är i 20-årsåldern. De kom körande på Vessingsbodavägen i fredags eftermiddag, när de av okänd anledning åkte av vägbanan.– Ingen av dem har hörts ännu, så vi vet inte exakt hur olyckan gick till eller vad den berodde på, säger äldre konstapel Stefan Andersson.– Men på däcksspåren kan man se att bilen gått ut med högra hjulparet i diket. Sedan har den fått sladd och gått över vägen, ut i skogen på vänster sida.
Fartblindhet? Spåren tyder inte på fortkörning.– Men ungdomarna hade precis varit och kört go-kart på banan i Vessingsboda. Den här typen av olyckor har hänt flera gånger tidigare, på precis det här vägavsnittet, med förare på väg hem från go-kartbanan. Det verkar som om folk blir lite fartblinda av att köra go-kart. Alla fem fördes till akutmottagningen med ambulans. Tre av dem kunde lämna sjukhuset efter undersökning medan de andra två lades in, lindrigt skadade. De kunde skrivas ut senare under helgen
Jag vet att man inte skall gräva ner sig i gammalt groll. Gjort är gjort. Inget hände, glöm och gå vidare. Jag vet att mamma inte tycker om när jag nämner den där dagen för tre år sedan, hon vill nog helst bara glömma mitt samtal den där eftermiddagen; "Mamma, jag har kört till skogs, bilen är skrot, men vi lever".
.
.jpg)
Men ibland tror jag det kan vara nyttigt att stanna upp i hjulspåren på livets väg och titta sig omkring, reflektera. Inte bara tuta och köra. För tre år sedan idag 09/09/05, körde jag till skogs med 4 vänner i bilen. Livet kunde förändrats mycket i den stunden, nu och då brukar mina tankar gå tillbaka till stunden då ödet bestämde utvägen helt och fullt. Jag vet att det finns många som varit med i en bilolycka, många som voltat flera varv. Många som klarat sig. Många som inte klarat sig. En del tar det med ett skratt, andra ser livet passera i revy, några tänker; "Shit nu är det kört, nu dör jag". Jag hör till den sista kategorin. Hur avlägset det än må kännas idag var det det enda som fanns i mitt huvud just då. Allt var så definitivt, svart eller vitt. Snart skulle taket pressas ner och bryta nacken av mig. Så tänkte jag.
För även om händelseförloppet; från det att jag fick upp bilen ur höger dike, tills det att bilen, efter 3 varv runt stannade mot en tall på vänster sida, säkert inte tog mer än en halv minut. Så kändes det som jag hann tänka i flera timmar. Jag tänkte vad bilskoleläraren sagt att man skall göra när man mister kontrollen över bilen. Jag tänkte att det var ju jäkligt onödigt att sluta sina dagar såhär, jag som ville mer med livet. Jag tänkte att nu, nuu åker taket ner, nu mosas vi. Och jag målade upp hemska fruktansvärda bilder i huvudet på mina vänner i baksätet. Jag vet inte om jag överdrev, men det var ingen lek, det var blodigaste allvar. Och det kunde blivit betydligt mer blodigt än vad det blev. Jag kommer alltid att vara innerligt tacksam för att skyddsänglarna fanns med oss den där soliga fredagseftermiddagen i Vessingsbodakurvan. I hela mitt 18åriga liv hade jag nog sett mig som odödlig, plötligt var jag tvungen att inse att det inte finns några garantier för att man skall leva tills man är 88 och sluta sina dagar på Gullåsen (ålderdomshemmet). Det vet man aldrig. Man kan aldrig ta saker och ting förgivet.
Och nej, jag tänker inte avsluta med en uppmaning om att man skall leva som varje dag vore den sista, för det går inte. Det går inte att lura sig själv att så är fallet. Det går inte att simulera den där känslan som man känner när man tror att det definitivt är över, utan återvändo. Man måste uppleva den själv. Jag önskar ingen den känslan. Man kan inte strö pengar omkring sig och leva som det inte fanns en morgondag, som att konsekvenserna av ens handlande aldrig kommer att slå tillbaka på en själv i framtiden. För det finns tack och lov en morgondag, och en dag efter det. Veckor och år. Om man har tur och ödet vill. Vad man kan göra är att uppskatta det man har, kanske inte skjuta upp sina drömmar och låta dem vänta i år på hyllan och inte heller ta dem man älskar förgivet. När som helst kan allt förändras. Tack och lov lever vi lyckligt ovetandes till den dagen kommer.
