Så står det i tvillingens veckohoroskop för denna vecka. Inte för att det är något unikt med att vara fast med bägge fötterna i det omtalade ekorrhjulet såhär en vecka i början av februari - men det symboliserar bra hur läget är just nu.
Januaris kalenderblad vändes bort utan att man knappt hann reagera. Bokslutsarbetet åt upp orken och varannan-dags vädret gjorde att en lur på soffan om kvällen lockade mer än frisk luft. Skönt, nu är februari här och ett steg närmare ljuset!
Denna bild är från 2007. Bethina, hennes bror och undertecknad i Gnisten. Tycker den är så himla underhållande! :D Brr!
Idag var verkligen en sån där otroligt fin vinterdag då snön som fallit, och fortsatte falla hela dagen, stannar kvar på varje gren och varje strå. En dag då man kör igenom en allé med snöbeklätt tak när man åker hem från jobbet längs med Storagatan. Skulle jag ha ett vinterbröllop, då skulle det vara en dag som denna (och inte någon av de övriga 97% av vinterdagarna som i regel är gråa och slaskiga). Och så är det måndag! Vilket slöseri med vinterbröllopsväder. Lär ju inte vara en kotte som gifter sig en måndag i februari!
Sånt funderar jag på när jag drömmer mig bort. Och så tänker jag, att om vi nånsin gifter oss, då skall det vara en varm sommardag. För hur fint det än är en dag som denna så slår inget solen, värmen och de vackra blommorna, brunbränd hy och fräknar på näsan.
Mexico 2013
Från brunbränd hy för mig tankarna vidare till varmare breddgrader. Och årets dilemma som känns som en upprepning från ifjol. För att friska upp minnet så var det så att jag kollade på resor i flera månader ifjol inför vår vintersemestervecka i mars, jag googlade pooler, palmer och vita stränder tills ögonlocken föll ner. Det blev ingen resa då, istället blev det en tur till Uppsala med hotellövernattning och shopping. Också kul, men kanske lite "snopet" efter allt "slit" och all tid man lagt ner på att hänga på charterresornas sökmotorer.
I år har jag fått 2 veckor beviljad semester i följd. Första mars och framåt. Även om vi har två vintersemesterveckor så kan man inte ta för givet att man kan vara ledig bägge i följd och därför är jag ju himla glad att jag fick ok på det. Tänkte Thailand i första hand, eller Mexico igen. Världen var liksom lite öppen inför våra fötter. Kollade resor igen och igen i höstas. När vi äntligen skulle få tummen ur och boka så svullnade benet upp och blodproppen gjorde sin entré i mitt liv.
Satte alla planer på paus. Drog på mig stödstrumpan. Åt min medicin. Drack inte en droppe alkohol (2 mån sedan sist nu!). Tränade ingenting. Tänkte på livet, oroade mig efterhand vad som kunde ha hänt. Tänkte att ingenting annat än att bli frisk spelar någon roll nu.
Nå så går dagarna. Inte kan man tänka på att man är sjuk, för i själva verket är jag ju inte så värst sjuk, nej. (Fast lite skraj blir man ju när man googlar, ska man INTE göra!). Besöker sjukhuset och kollar INR-värdet en gång i veckan, allt ser bra ut. Får förlängt med 2veckor. 1,5 mån går. Glömmer att ta ett piller. Ett ynka piller. Värdet går ner från 2,7 till 1,6. Om det går under 1,7 blir det sprutor igen har sköterskan sagt. Jag blir så innerligt trött. När man äntligen börjat se det här med proppen som historia, nej då säger sköterskan att det är dags för 5 dagar av sprutor igen. Så himla drygt. Men det blev bara en spruta, tack och lov. Sedan blev det höjd medicinering och provtagning igen med kortare intervall.
Jag som aldrig är sjuk. På mottagningen är det alltid bara en massa gamla människor. Med rullatorer. De kommer inhasande, och har genomgående utvecklat en gångstil där man lyfter fötterna så lite som möjligt. Det är säkert månadens utflykt för dem när de åker och tar sitt prov. För när man är gammal behöver man bara ta det en gång i månaden. Och så har man ett litet rött kort som fylls i. Sedan tittar de alltid på mig som att de leker "vem skall bort-leken i fem myror är fler än fyra elefanter". Nå hursomhelst. Sist jag satt och väntade på min tur satt en tant bredvid mig som hostade och hostade. Hon fräste, hostade och harklade upp - en massa slem. Sedan halade hon fram ett gammalt hushållspapper ur fickan och spottade i det. Jag fick verkligen hålla i kräkreflexerna. Usch, vet inte varför jag är så himla känslig för slem-ljud. Det är bara så äckligt! Så går det en stund och sen upprepar tanten proceduren igen. Samma papper åker fram och jag grimaserar för att hålla mig på banan. Sedan är det min tur. Det känns som det existerar ett parallellt universum för de sjuka där tiden går så lååångsamt, medan man själv springer på i det friska universumet där tempot är högt och ingen orkar vänta. Nu får man göra ett besök i det långsamma universumet och då inser man plötsligt hur fort hjulet snurrar i det friska.
Det känns som alla smider planer medan jag är lite som i ett vakuum. Jag vill också fånga en dröm och göra den verklig. Helst igår. Vem orkar vänta?
Men först måste jag komma underfund med, och minnas vad drömmen är.
Det är inte så deppigt som det kanske låter. Jag är väl mest bara lite vilsen och off just nu. Som det blir när man suttit fast lite för länge med en stödstrumpa i ekorrhjulet, I guess.
Som avslutning så måste jag tipsa om en så fin låt som jag haft på repeat hela dagen!
Hero med Family of the year, och länk till låten hittar du Här
