Det har blivit en del stick... En gång trodde de inte på att värdet sjunkit så mycket som det gjort så då stack de några gånger extra ;) Provsvaret blev detsamma och jag fick börja med sprutor i februari för att jag börjat promenera mer vilket tydligen påverkade värdet mycket.
Har blivit mindre spruträdd. På jobbet diskuterade vi vitaminbrist varpå jag förslog att det ju vore supersmidigt att ta vitamin i sprutform som man sticker själv (typ en gång i året), istället för tabletter. Möttes inte direkt med någon större entusiasm över det förslaget. Snacka om att man vänjer sig med läget :D
Idag, 3 månader senare är det dags att sluta med den blodförtunnande medicinen men den tjocka stödstrumpan får hänga med 3 månader till! Har även börjat använda på andra benet och när jag får byta denna tjocka klass II strumpa till en lite lättare kommer jag absolut fortsätta ha stödstrumpor på jobbet och annars med. Men vore skönt att slippa det i sommar när man har klänning och shorts. Vi får väl se hur det blir med det.
Så vad händer nu? Vad jag fått förklarat för mig nu sent om sider och som varit upphov till mycket oro hos mig är huruvida proppen är borta idag 3 månader senare eller ej? Jag har frågat upprepade gånger och ifrågasatt HUR man kan säga att den är borta och borde man inte göra ett ultraljud för att säkert veta och har fått svar som "den skall vara borta då" eller "man säger så", vilket gjorde mig väldigt frustrerad. Att ena veckan behöva ta sprutor för att värdet sjunkit för att sedan 3v senare sluta helt med all medicinering kändes så radikalt och så regelstyrt, skulle de inte undersöka något? Nej fick jag till svar.
Det var tydligt att ingen av sköterskorna (har inte träffat en läkare sen de hittade proppen på akuten) lyssnade på mina frågor och märkte min oro fullt ut. De sa bara vad de trodde jag ville höra. Men jag ville ju ha fakta! Inte trevande svar där det fanns utrymme misstag.
Till slut lyssnade en av sköterskorna på vad jag verkligen sade och förklarade att studier har visat att det just är 3 månader efter att man fått en propp som är kritiska för att det då kan bildas nya proppar samt att bitar från den befintliga proppen kan lossna. Det är därför man äter blodförtunnande marevan. Mitt blod har haft en koagulation som är 3ggr så långsam som normalt för att förhindra nya proppar att bildas samt rester från den gamla att fastna. Det har inte löst upp den befintliga proppen, som jag trodde att var meningen. Kroppen skall själv "ta hand om" proppen och bryta ner den, den kapslar in den och bryter ner den. Man har därför sett att det är mycket liten risk för proppen att lossna efter tre månader och därför behövs inte medicinen längre. Proppen finns troligtvis kvar, hur länge vet man inte men till slut skall den försvinna "av sig själv" med hjälp av kroppen, inte medicinen.
Jag slutar därför med medicinen idag och om 1 månad kommer jag bli kallad för provtagningar. Jag tror att det sker via Röda Korsets blodcentral om jag inte missförstått något. Det är sedan de proven som kommer ge svar på om jag har något fel med min koagulation eller om detta "bara" var en oturlig händelse troligtvis framkallad av en muskelbristning som skapade svullnad som hindrade blodet och skapade proppen. Jag ber till min gud att så är fallet! Men är det fel på mitt blod så är det, då blir behandlingen livslång och om så är fallet så får jag ta det då. Men jag hoppas så innerligt på att det inte är så! Man skall inte behöva gå på marevan när man är 27 år. Det säger alla. Jag vill vara frisk!
Så det är alltså bara att vänta och se, ta proverna om en månad och vänta på beskedet och hålla tummarna för att denna propphistoria bara är ett litet kapitel i min levnadsbok och inget som tänker finnas med på varje sida livet ut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar