Bröllopsklockan klämtade för herr & fru Jansson

Risig nederbörd

.

Jaa, just det. Bröllopet! Det var så vackert, som bara bröllop kan vara. Nettan strålade i kapp med solen och var vacker som en nyutsprungen ros. Finströms kyrka var platsen och bröllopsmiddagen avnjöts passligt nog uppe på Soltuna, två kilometer från Conny. För en gångs skull bodde han centralt! Maten var jättegod; laxröra med rostat svartbröd, vitlöksbiff med potatisgratäng och kaffe med bröllopstårta. En hellyckad kväll där solen sjönk ner i havet och himlen rodnade i kärlekens färg. En bild säger mer än tusen ord:

Bröllopsbilen. Hela familjen Jansson, och kusin Sofie (t v)

Jim och Jasmine, snart 3 år. Bordskick? Varför använda sked när man kan sleva in med handen?

Mamma och Pappa gifte sig för 22 år sedan

Sofie och Melina hade änglalikt hår. Brudbuketten.

Aftonrodnaden sänkte sig över brudparet

Och sist men inte minst, bröllopsvalsen

Säg det med en sång

"Ja nu är det slut på sommarns sköna dagar
det blir mörkare för varje dag som går
Inga blommor ser vi stå i våra hagar
Nej dom sover nu och vaknar nästa vår
...

Så farväl du underbaraste oh sommar

Ja, farväl det känns så trist att skiljas nu

Du ska veta att ja saknar dig oh sommar

För det vackraste jag vet är faktiskt du!"

.

Snart börjar ni väl tro att jag är med i Lasse Berghagens fanclub och har bokhyllan full av Most Wanted Allsång här hemma. Men nej vet ni vad, riktigt så illa är det inte än. Imorse när ja som vanligt kom hem hit till huset vid sextiden (efter sedvanligt uppstig vid 05.00 -obs! 04.00 svensktid, jag kommer vara såå härdad nästa vecka!), läste jag morgontidningarna och försökte mig på att somna om innan min förmiddagspromenad med Sofie, dök denna fina visa skriven av Mr Blå Kavaj upp i huvudet. Jag antar att den passar rätt bra in just nu. Inte för att blommorna helt förvunnit ur våra hagar och inte heller för att ja hunnit med att börja sakna sommaren än för den delen heller, eftersom det inte gått upp för mig att den börjat sjunga på sista versen. Men snart, ge mig en vecka och jag sitter återigen på andra sidan ålandshav. Drömmandes bort till solvarma klippor, grillade biffar med potatissallad, Connys krånglande snurrebåt, pappas tjat om att alla kläder faaktiskt inte behöver ligga utåt golvet i mitt rum, Mammas omtanke om allt och alla och förstås alla gamla vänner som i likhet med mig säkert fäller en nostalgins och vemodets suck i sina studentlyor med skafferierna dingnade av nuddlar och felix gulashsoppa på burk.

Det känns som man just hörde det inledande introt. Men även den vackraste visan tonar ut till slut.

Tänk om du fick höra samma vackra visa om och om och om igen. Kanske i ett par månader. Fågelkvitter blandat med grillos och smultronblomm. Först skulle du jubla och tänka "Yes! Den här låten är ju bara såå bra!". Du skulle sjunga med i refrängen och spela den på repeat. Du skulle till slut kunna varje ord och varje tonhöjning i din vackra favoritvisa. Jag vet inte om det händer dig, men det har hänt mig många gånger. Man lyssnar sönder låtar som man älskar. Man kan varje textrad så låten blir för förutsägbar, rent utsagt uttjatad. Man väljer t.o.m att byta kanal om den kommer. "Inte en gång till", tänker man smått irriterat. Så går det några månader, kanske ett år. Och man hör sången spelas på radion igen, och man blir så glad! Man vrider upp volymen på fullt, vevar ner rutan och sjunger med för full hals (fast man har takluckan öppen).

Jag vet int om jag lyssnat klart på min sommarvisa än, det känns som den skulle funka i lurarna en stund till. Som att jag inte är helt redo att byta kanal och få in frekvensen för Tove Janssons Höstvisa:

"Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

...
Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut."

Men denna smått vemodiga hösttrudellutt får nog vänta ett tag, för i helgen lutar det åt att bli mest obscena snapsvisor med tillhörande röda klor.

21 år och tant, vad genant

"Ska vi gå till TANTEN och växla?" (sagt av en 45 årig kvinna till sin 4 åriga dotter)

Okej, jag kan köpa att jag i en fyra årig tjejs ögon i det närmsta framstår som en medelålders kärring. MEN varför har alltid medelålders mammor/pappor ett behov av att kalla personer som säkert är 20 år yngre än dem själva för något dom säkert själva inte anser sig vara än?! Och det är inte första gången det händer. Sist upprepade jag frågande "tanten?" och fick till svar "jaa men det är ju vad du är för en så här liten unge".

Nej, jag är inte bitter. Mår dom bra av att kalla unga människor för tanter. Varsågoda, det bjuder jag på.

För tre veckor sedan var jag tvungen att visa leg för en snubbe som spelade vid mitt blackjack bord på Arken. Efter stängning dröjde han sig kvar för att fråga vad jag hette och hur gammal jag var. Jag bad honom gissa. Efter ett noga övervägande och ingående avscanning av mitt ansikte, svarade han: "28". "Nu är du nästan oförskämd", sa jag. "25?" - Nej, "26?", -Nej, "27?". När jag förklarade att jag var just fyllda 21 trodde han att jag skämtade. "Meen du går ju som en vuxen!" (what?). För det första; Hur går man när man är vuxen? När är man vuxen, enligt honom? Tydligen inte vid 21.

Berättade detta för Patrik när jag kom ombord i onsdags. "Vaah!?", sa han. "Om jag skulle gissa din ålder skulle jag säga att du var 16". Och nej. Han retades inte. "Du ser så barnslig ut"

Jag är nog på gränsen då man tycker att det är smickrande att folk tror att man är äldre än vad man i själva verket är. 21 är en utmärkt ålder, nu skulle jag kunna jag sluta att åldras. Men det är väl så, varje ålder har sin egna charm.

Äta-jobba-sova

O'hoj!

Det börjar närma sig landstigning igen, tre dagar kvar! Men huj vilket väder det är utanför fönstret, vågorna sköljde in i hyttventil-fönstret i morse och nu öser regnet ner... Är hösten här för att stanna?

Känner mig lite seg i skåpet, tre nätter vid blackjack bordet på 10:an ha gjort att man somnat först vid fem, sju timmars sömn tycks inte räcka riktigt. Sitter här i min knut, verkar inte vara så mycket travintresserade passagerare ombord idag, tiden går långsamt när man bara kan sitta och glo förstrött.

Det har verkligen vart jättegod mat det här passet, fläskfile med gorgonzolasås, scampiräkor och idag består söndagsmiddagen i vanlig ordning av tre rätters; med struts till varmrätt! Det har jag nog aldrig smakat, ska bli gott!

Dag 3 av 9 i Paradiset

"Vad du är söt min kära lilla ponny

Vad du är snäll min kära lilla häst

Du säger ingenting min kära lilla ponny

Men du är den jag gillar bäst

.

Av allting här i världen jag önskar allra mest

önskar, önskar, önskar allra mest

Att aldrig jag skall skiljas ifrån min lilla häst

Ifrån min lilla häst"

Dag 3 av 9 är snart, om 5 arbetstimmar, till enda. Pust! Den här dagen har tagit musten ur mig. Gick ombord i måndags (hann bli våt som en tupp i ösregnet och dessutom nedstänkt av en bil på min korta väg till terminalen från bilen) och idag, onsdag, byttes ju hela besättningen ut mot en ny. Därför var det för mig att kliva upp lite före nie och stämma av kassorna med Heidi, vart alltså inte mycket sömn inatt eftersom min hyttgranne hade efterfest med ett evigt kackel till långt in på morgonen (kändes det som...). Nu låter jag som en gammal nucka som klagar på folk som roar sig, haha! Men när man ska sova, dåå är det faktiskt liite jobbigt.

Vart nu förpassad till ATG-knuten för en vecka. Här är det inte mycket action under kvällens tre öppettimmar. Tur att det finns internet att fördriva tiden med. Jag kan ju dock inget om trav och hästar, lite jobbigt när vissa spelare om möjligt verkar kunna ännu mindre, men spela ska dom! Nåja det löser sig alltid på något vis.

Skall försöka att inte äta jämt detta pass, men det är ju såå frestande när maten står framdukad hela tiden. Kokta ägg med kaviar, mums! Alla pålägg du kan tänk dig, vindruvor, wienerbröd (...vilka jag inte rör!), grönsaker, kakor, alltid färdigt kaffe och god mat. Kompenserar detta med 12,5 km och 17,6km på motioncykeln igår och förrgår. Behöver jag säga att rumpmusklerna gör sig påminda idag?!

Saknar min lilla knas. Han är världens finaste. Efter en vecka hemma i rusket vänjer man sig med att få ha honom vid sin sida, nio dagar borta känns som en eevighet. Men, men det är väl bara att börja vänja sig, snart är det back in Uppsis och helger fyllda av pendlanden, men hoppeligen också många besök. Jag tror inte längtan enbart är något negativt, de stunder man sedan får tillsammans blir ju istället ack så värdefulla.

Grattis även till Staffan som uppnått myndighetsåldern på andra sidan Atlanten.

I illamående Säl(l)skap

I går, lördag, bar det ut på sjön för sälsafari. Försov mig på morgonen eftersom jag varit uppe sent och jobbat. Halv elva kom vi oss iväg. Jag, Conny, Jimmy och Bidda i en snipa. Lade mig framme i fören för att vila men påväg ut mot Sälskär gick vågorna höga, båten krängde, så någon sömn var bara att glömma. Halvvägs ut bestämde sig de tre kaptenerna för att vågorna var för höga och återvände till land för att byta till en större båt. Vi plockade upp två till och lade sedan kurs ut mot havs.

.

På väg mot Sälskärs fyr:

Sälskär ligger nordväst om Åland ute till havs (N 60° 24,7' E 19° 35,5'). Där står en gammal fyr som hjälpt sjöfarare hitta rätt sedan senare delen av 1800-talet. Med en fart på 10 knop tog vi oss dit med Biddas pappas Poseidon på 1,5h. Och vad det gungade! Vågorna gick höga och jag fick svälja min stolthet. Jag blev sjösjuk. Och då snackar vi inte lite smått grön i ansikte. Vi pratar knallvit i ansiktet, röd näsa och Malin med ansiktet över relingen i åter- kommande spyattacker. Jag skämms! Jag som borde ha sjömansblod i ådrorna och som tillbringat otaliga dagar på färja har då aldrig sett ett illamående så långt ögat nått! Men igår fick jag känna på andra bullar. Det var gammalsjö som satte båten i gungning och som satte snurr uppe i huvudet på en.

När vi passerade Sälskär återstod 1,5h ut till Märkallarna, två grynnor där sälarna brukar hålla till. Igår var det ett hundratal som stack upp sina nyfikna trynen över vattenytan likt periskopen på en ubåt. Nyfikna som bara den dök de upp bara några meter i från båten och stannade länge kvar för att kika på oss. Vilken häftig syn! Som mest såg man 20-30 stycken i en klunga innan de åter dök under den skyddande vattenytan. Har aldrig sett sälar i det fria tidigare, de finns ju på sina håll men man behöver fara så långt ut till havs och det har aldrig blivit av tidigare.

Tillbakaresan tillbringades huttrandes ute på däck, även då med huvudet över kanten innan vi landsteg på Sälskär för att spana in fyren och alla stugor runtikring. Biddas farmor och farfar hade levt som fyrvaktare på ön och man slogs av tanken över hur lite det måste funnits för dom att göra där ute på den vindpinade ön. Här klagar man på att man har tråkigt en dag, och då har man ändå tillgång till tv, internet, radio och tidningar! Det ger lite perspektiv ändå. Jag tror nästan man skulle drivas till vansinne om man blev fast på en fyr med proviant för ett par månader. Fast å andra sidan skulle man ju då ha tid att fundera, filosofera och grubbla över vad man vill med sitt liv. Fast frågan är om man skulle bli något klokare?

Förtöjd Poseidon på Sälskär.

Vackra färgglada växter täckte de annars helt släta bergen.



Färgen återvände till ansiktet en stund.

Tänk att bo här året om...

Från Sälskär bar det av till en otroligt fin ö, Rankoskär. Där fanns det en naturlig laguun och en sandstrand. Klipporna lyste röda och naturens skapande hand hade gjort en häftig skreva med hjälp av rinnande vatten och med stora stenblock som tak. Efter att ha tömt hela magen på dess innehåll satt det bra med en bit grillat. Trots att det lovats regn hela dagen kom de första dropparna först när vi högg in på de sista tuggorna av biffen. Till Biddas föräldrars stuga bar det sedan för bastubad och dopp i det 17 gradiga vattnet. Vi somnade helt utmattade klockan ett.

.

Laguunen med berg på båda sidor.

Åländsk granit, Conny på väg ner i skrevan.

Bara en jätte kan ha satt dessa stenar på plats. Varning för ras?

Här skulle Klas-Klättermus trivas, och nej det är ingen cigarr han har i handen utan ett kaveldun.

Snart står Nettan brud

Min gudfar och gudmor (och på samma gång farbror med blivande fru) skall gifta sig nästsista helgen i augusti. Äntligen. Efter flera frierier har Nettan äntligen gått med på att bli en Jansson hon också. Historien bakom är rätt söt, det var egentligen deras äldsta dotter som fick bollen i rullning till slut. Hon har planerat bröllopet, vem som skall bära ringen och att det skall vara litet och familjärt och tyckter verkligen att mamma och pappa skulle ta och gifta sig. Och så blev det.


Undertecknad, Maria och min glada mor. Ålands största wiernerschnitzel

I onsdags var det så alltså dags för möhippa. Nettan fick först fara på en ansiktsbehandling och sedan åt vi gott på Club Marin, som serverar ålands största wienerschnitzlar! Efter det styrde vi kosan till Badhusparken där det bjöds på allsång med Kicki Danielsson och Magnus Carlsson. Nettan var lyrisk över Magnus snygga (?) page och att han t o m luktade gott! "Han är den ende som fått mig att dansa på borden" förklarade hon glatt och medgav sedan att besvikelsen var stor då han dagen efter bordsdansandet kommit ur garderoben på tidningarnas förstasidor. Vi dansade och sjöng och gjorde sedan en liten barrunda via Segelpaviljongen och Indigo innan vi somnade gott hemma. Nettan njöt av att kunna läsa tidningen i lugn och ro mitt i natten innan det var dags att välkomna John Blund, som trebarnsmor är lugna stunder kanske nogräknade...


Allsång i Badhusparken. Jag och tanterna =).

Look at this face of happiness. En vacker kväll i västra hamnen.

En lyckad kväll var det. Jag och Nettan fastnade på partypix för Xit och hamnade dessutom i Ålandstidningen. Vääärsta kändisarna med andra ord. Nu väntar vi alla med spänning på bröllopet!

Sommaren är kort, det mesta regnar bort

Regnet det bara öser ner, och jag blir så blöt om både skor och strumpor

Det är visan som beskriver sensommaren utanför fönstret bäst för tillfället. Men, vet ni, jag tänker inte klaga! Äntligen en dag utan krav på att göra något vettigt, även om det vettiga bara består i att ligga på en klippa vid sjön. Man slipper stressa och känslor av; "idag får vi inte sova bort det fina vädret". Det är befriande med regniga dagar emellanåt. Man kan sova tills man vaknar, eller rättare sagt; tills Getakyrka får spel på sina kyrkklockor i en halvtimme vid 9, somna om, tills kyrkklockorna började ringa igen vid elva och sedan kliva upp och käka mackor -utan smör, jag visste väl att det var nått vi glömde handla igår. Det enda som står på min att-göra-lista idag är att installera i-tunes så jag kan få musik i sommargåvan vi fick från pafen iår; en i-pod shuffle, det har bara tagit mig två månader än så länge att komma till skott.

Tänkte även bjuda på några bilder från onsdagens festligheter och gårdagens utflykt som satte magen i gungning. Ha en fin dag i det ruggiga vädret