Jag är jobbig. Får jag något i skallen så kan jag inte släpp det. Nej det skall avhandlas till höger och vänster med alla som kommer i min väg. Nästan kan jag tycka. Ibland blir jag nästan trött när jag hör mig själv nämna samma sak för 10:e gången. Men jag antar att jag är sån, en bollplankssökare. Mot bollplanket kastar jag sedan mina idéer som jag inte kan släppa. Kanske är jag en obotlig velvant? Vad vill jag att folk skall säga? "JA, gör så!", "NEJ, det är ingen bra idé alls det där." Jag vill nog inte ha klara svar jag vill bara diskutera, i all oändlighet. Men det värsta svaret är nog ändå "det där måste du bestämma själv" ååååh! Och blir jag något klokare? Nej. Och blir Conny trött i öronen? Ja.
Men man måste ju diskutera och fundera på livets stora beslut emellanåt också. Man kan ju inte bara stanna på ruta ett utan att tänka över sin situation med jämna mellanrum.
Idéen jag nu har innanför pannbenet kretsar rätt mycket runt ett hus vi var och kikade på i lördags. Insnöad var ordet. Vill ha ett sånt kök. Vill inte ha mörka fönsterkarmar, slitet kök med vit plastmatta. Men egentligen går det ingen nöd på att ha mörka fönsterkarmar och hängande köksluckor. Egentligen. Och det är ju bara att dammsuga oftare, då är inte plastmattan så farlig. Och vad gör man egentligen med sjöutsikt i mörker?
Det här med lån alltså. Det är inte min grej. Men jag inser att jag aldrig kommer att kunna spara ihop till alla saker jag vill ha här i livet, även om jag försöker. Så funkar det helt enkelt inte. Så gör ingen (undantag folk som föds med en silversked i mun då). Jag tror jag blivit hjärntvättad av lyxfällan som gick på tv VARJE kväll i flera veckors tid i höstas. Jag och Conny såg VARJE program (i princip). Våga vägra krediter och stora lån, våga vägra fyrhjulingar och dåliga investeringar.
Men vad då? Att bo på hyra är väl ingen hit? Även om det finns folk som skottar ens uppfart och fixar om vattnet springer läck i badrummet. Tänk man får ingenting annat än rätten att få vistas i ett utrymme på en given kvadrat och snöröjningen då. När flyttbilen kommer och man en dag tar sitt pick och pack och ger sig av, då finns inget kvar. Att låna och amortera är ju att spara åt sig själv. Det är inte att slösa.
Tack för att du ville vara mitt bollplank just ikväll. Jag vet inte om jag blev desto klokare. I guess this is life. Nu skall jag bara låta nyförälskelsen lätta så jag kan se realistiskt på saker och ting. Allting behöver inte, och bör inte hända på stört. Men en boll har satts i rullning, karusellen snurrar bort från ruta ett med riktning in i framtiden.
2 kommentarer:
Nu blir jag nyfiken ju :) Hus?! Vardå? :) Vad roligt!!!!! Verkar vara mycket som händer för dig just nu :) Kul!!! Kram, Sofie
Intressant och skoj att ni funderar på hus! Det är bara bra att du funderar mycket, med ett sådant beslut är det många faktorer som också bestäms i samma veva. Och så länge man funderar och inte vet om man ska bestämma sig eller inte är det bara bra att bo på hyra. Så att den dagen man slutar betala hyra åt nån annan är nöjd med det beslutet och vet att hyreslägenhet aldrig kommer att bli aktuellt igen. Jag har drömt om vårt hus i 5 år och lär göra det ett antal år till. Det finns många fördelar, bland annat att man hinner planera i god tid... KRAM!
Skicka en kommentar