Mitt störta problem är att dagarna går så förbannat fort! Jag förstår inte att det är fredag redan imorgon. Vad gör man för att sakta ner farten? Ska det va på detta viset? (som rumpnissarna brukar fråga sig:P).
Igår börja jag mitt vikariat som bookeeper (jag föredrar den engelska titeln, den låter inte fullt lika torr:P). Yes, så nu har jag ett alldeles eget skrivbord, telefon och namnet på dörren. Det är skönt att slippa vara lika mycket "på undantag" som vanligen är fallet när man är sommarextra. Kommer bli en intressant och lärorik höst.
Jag måste dock försöka bli bättre på att leva i nuet. Jag har insett att jag nog är rätt dålig på det när allt kommer till kritan. Alltid ett steg längre fram i tanken. Inte undra på att tiden går snabbt när man redan är inne i framtiden med tanken och nosar. Hur skall det bli, var skall vi bo, när flyttar vi, hur blir det där, kommer vi trivas, vad händer sista februari, vad skall mamma få i 50 års present när hon fyller år (i maj). vad händer nästa sommar, hur blir det när vi inte längre bor i geta sommartid. Ja ni hör, jag måste sluta. Det blir ju som det blir, och det blir allt som oftast bra. Och hur mycket jag än går och funderar över hur allt kommer bli, något som jag intensivt ägnat mig åt sedan jag tog beslutet att flytta hem till åland, så kommer jag inte vara rofylld inombords innan jag lär mig att tagga ner lite.
Carpe diem - fånga dagen. Visst, det är klokt, men hur gör man?
På tal om framtiden så åker jag och Conny till Uppsala på lördag för att hämta hem mina möbler från rummet. Det är underbart att skönt att vara hemma och slippa allt åkande, men man måste ju samtidigt erkänna att studielivet jag hade kommer vara saknat. Min hjärna och mitt hjärta har nog inte förstått att uppsalalivet är över för obestämd framtid. Och jag kommer att sakna det. Jag blir blödig av den där tanken. Nostalgin griper redan fatt i en, och vad är jag 23? Jag kommer sakna vårt sammanhållna gäng i höst. Jag kommer sakna mina veckohandlingar på willys, tillgång till bra klädaffärer ett stenkast ifrån och t.o.m. sakna längtan efter att få komma hem till helgen.
Lördan kommer bli intensiv, vi behöver shoppa en massa och bära alla möbler så jag tror inte jag kommer hinna träffas och vara så social innan båten går hem igen samma kväll, men jag kommer tillbaka. Det kan ni ge er den på!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar