"Jag ska bara...",sa Malin Alfons Jansson

Nu är det upp till dig,

nu får du själv bestämma

vart du skall resa bort

och vad du kallar hemma.

Du väljer dina vägar,
kan göra vad du vill.
Ja, även då du väljer

att vänta lite till.

Hur man vill ha sitt liv

är inte lätt att veta.

Så därför finns det tid

att testa och att leta.

Så många möjligheter

att säga ja och nej...

Så minns att alltid lyssna

till rösten inom dig.

De här fina raderna fick jag av mamma kvällen före jag och Josse begav oss ut i världen för att prova våra vingar, eller Thai Airways vingar :). Och innan ni börjar tro att mor min är en strålande poet så kan jag upplysa om att dikten är hämtad från ett vykort och inte från hennes huvud.

Jag tycker den är fin på något vis, den beskriver ganska bra läget just nu, då man svävar mellan barndom och vuxenhet. Jag har alltid haft respekt för mina föräldrar och alltid varit noga med att hålla deras förtroende, dvs jag var en trevlig, snäll och aldrig högt skrikande tonåring (vad jag vill minnas, haha) som inte gjorde något (nästan) som jag visste att inte skulle gillas. De behövde aldrig säga till vad som inte gillades, det kunde man känna på sig själv. När man väl blev myndig var skillnaden inte större än att man fick köra bil, köpa en flaska vin på Alko och svänga sina lurviga ben på Arkens dansgolv. Jag har en kompis som räknade dagarna tills hon skulle fylla 18år, bockade av och räknade. För dåå, då minsann skulle man få göra precis som man ville, eller man slapp i alla fall vara hemma klockan två.

Ibland tänker man tillbaka och inser att "jag var nog för snäll". Den tanken flyger förbi då mamma och pappa har nostalgisnack om hur busiga och vilda de var när de var unga. "Malin så gjorde du aldrig!", brukar de då säga, efter att ha avslöjat något ungdomshyss, en tjuvrökning eller en mattbomb i någons brevlåda. "Nej så gjorde jag aldrig", håller jag med. Men jag är inte bitter för det! :) Det känns som jag i lagom mängd tar igen det med småskaliga äventyr idag istället. Och var gång jag avslöjar vart jag tagit vägen, vad jag hittat på eller varit med om, väntar jag mig att mamma och pappa skall bli eld och lågor, spela rövare och klandra mig och säga "meeeen Malin hur kan du!". Men varje gång skrattar de glatt (eller åtminstone mamma) och säger "jaha, du är rolig du". Där står man snopen och undrar varför reaktionen uteblev. Några gånger under den senaste månaden hemma har jag väntat mig just en såndär rövarreaktion utan dess like, men istället mötts av en lugnt, sansat och accepterande "jaha". Jag har inte insett själv att jag börjar bli vuxen.

Men just nu skulle jag behöva vara 10år yngre... Varför då? Jo, för då skulle mamma kunna säga till mig att "Malin, nu skall du gå och lägga dig, klockan är elva", "Malin nu får du inte sitta vid datorn längre" och det bästa av allt: "Malin, nu tycker jag att du skall plugga på provet". Men i och med att jag nu skall vara stor nog att inse, förstå och bestämma själv, så säger hon ingenting, som den snälla mor hon är. Hon bara tassar runt och tänker; "GÅ och plugga, STÄNG AV datorn!". Jag känner det nog. Men hon säger inget. Och så länge hon inget säger, så kan jag inte lyssna på det. Jag känner mig som ett bångstyrigt barn "jag ska bara...". Ja, jag skulle verkligen nödvändigtvis behöva vara liten igen, en stund, någon vecka sådär, tills tentan är över. Men så lätt fungerar det inte i vår värld, och det är allt bra synd!