En fullproppad berättelse

Den senaste veckan har varit omtumlande.

Det hela började med att jag var på nya releasen av SomaMove tisdan 2.12. Den var utmanande för svank och knä. På onsdagen vaknade jag och var lite mör i benen, sådär som man kan vara efter att ha gjort nya rörelser. Tog på mig stödstrumpor eftersom det blivit till en vana när jag har träningsvärk, de är så sköna och avlastar benet så det får vila lite.

Min kollega som håller i gympa-pass var nyfiken på vilka nya rörelser vi haft på passet så istället för att gå på eftermiddagskaffet drog jag igenom några av övningarna för henne. Kände ingen smärta utan var mest stel för att jag hade jeans på mig.

På torsdagen 4.12 började jag halta lite, det värkte i vaden och jag kunde inte gå normalt utan att det gjorde ont. Det spände och smärtan strålade upp i rumpan inne i hela benet. På kvällen värkte det inte bara när jag gick utan även när jag låg ner stilla. Kändes inte som vanlig träningsvärk eftersom sådan inte brukar smärta när man är stilla.

På jobbet på fredagen hade vaden svullnat ytterligare och mina kollegor tyckte att det nog var bäst att ringa Medimar. Där tyckte de att jag skulle gå till en fysioterapeut, fick tid efter lunch. Fysion kände på benet som nu var rejält svullet. Han tyckte att om det vore en sträckning så borde jag ha ont på sidan av benet och inte som nu; bakpå mitt på inne i vaden. Han tyckte att jag skulle fara till akuten och kolla att det inte var propp eftersom proppar brukar göra ont där jag hade ont.

Blev lite skärrad. Åkte till sjukhuset där det sedan 2v tillbaka varit strejk som ännu pågick. På akuten sa de att de hade mycket folk så de hänvisade mig till hälsocentralen. Väntade en timme och fick komma till en läkare som kände på vaderna och sedan sa att han inte med sin undersökning kunde utesluta propp. Han remittera mig tillbaka till akuten.

På akuten tog de blodprov och gjorde ett ultraljud. Blodprovet kan bara utesluta propp men inte säga att det är det. Efter att ha läst på, på nätet så verkar detta prov vara ett s.k. d-dimer prov som används för att utesluta blodpropp. Provet uteslöt inte blodpropp men ultrat på akuten hittade ingen propp. Eftersom provet visade positivt skickades jag (eller rullades iväg i rullstol - plötsligt kände man sig väldigt sjuk?) till röntgen där en röntgenläkare gjorde ett "riktigt"-ultraljud och hittade ingen propp.

Fick fara hem med mitt haltande ben, gjorde fortfarande jätteont men var skönt att få det säkerställt att det inte var propp. Benet var 1,5cm större än det andra när de mätte på akuten.

På lördagen värkte benet och på kvällen var vi ut på restaurang för att fira två vänner. Benet värkte och svällde. Väl hemma var benet 3cm tjockare än vänster ben och svullnaden hade gjort att fotknölen på insidan av foten var borta. Var orolig och ville inte sova. C for vidare på krog och jag låg vaken och smorde in mig med cooling balm och tog en voltaren innan jag fick sömn.

På måndagen ringde fysion som jag träffade på fredagen och jag förklarade att mitt ben fortfarande var jättesvullet. Han tyckte att jag skulle träffa en läkare men de hade slut på tider. Han bokade sedan in mig till en läkare på tisdagen 9.12 kl 16.40. När jag skulle åka hem från jobbet hade min andra fotknöl på utsidan av foten försvunnit och jag var jättesvullen runt vristen.

Blev orolig igen. Ringde akuten och förklarade att mitt ben svällt i helgen sedan jag vart dit och att jag nu inte hade några fotknölar längre. De tyckte att jag skulle avvakta min läkartid dagen efter och att det nog var bra att ligga i högläge.

Räknade ner timmarna för att få komma till läkaren på tisdagen. Hade lite svårt att fokusera på jobbet pga värken, testade sitta i högläge, testade stå, testade allt men det var som att ha en molande tandvärk inne i benet. Väl hos läkaren tog han fram sin ultraljudsmaskin (IGEN?) och gjorde en undersökning. Han hittade ingen propp och hade begärt ultrat från röntgen på sjukhuset där röntgenläkarens enda kommentar var "ingen propp"

Han kunde inget säga. Han ville inte spekulera i vad det var för fel med min vad. Han ville remittera mig till deras ortoped på torsdagen, två dagar senare. Jag grät när jag kom ut från Medimar. Av värken, men mest av att jag var så förbannad på att jag inte kunnat få ett endaste litet besked om VAD det kunde vara, bara att det INTE var blodpropp. Sedan sa läkaren att jag skulle gå på promenad. Fast de på akuten sagt högläge?

På torsdagen räknade jag ner tills mitt besök hos ortopeden. Hemma visste jag nu inte om jag skulle va i högläge eller gå ut på promenad, vad jag skulle ta för medicin. Coolinggelén höll på att ta slut och jag vaknade vid 5 på morgonen när värkmedicinen gått ur kroppen.

Ortopeden kände och vred och tryckte och sade att jag hade en spricka i en muskel, som en "trekant". Han kände en grop tydligt och detta skulle ta 4-6 veckor att läka, jag borde även gå på kryckor och bli sjukskriven. MEN han ville först bara kolla att det inte var blodpropp. Jag blev irriterad. Sa till honom att jag redan varit på 3 ultraljud och senast i förrgår. Men han insistera på att jag skulle fara till röntgen på sjukhuset igen innan han skulle gå vidare med sin behandling.

Jag var så lättad över att ÄNTLIGEN få svar på varför jag i en vecka haft så ont och svullet. Att det varit en muskel som bråkat. När jag kom in till röntgenläkaren var det samma som på fredagen. Jag skämtade och sa att detta blir 4:e gången gillt nu och att han hoppeligen inte ska behöva se mig igen.

Han gjorde ultrat under tysthet och säger sedan. "Ja, alltså du har en blodpropp, det såg jag ju nu direkt. Den fanns nog där förra veckan också. Jag måste ha missat den". Blev helt chockad. Det kan inte vara sant! Nu när jag fått reda på att det var muskeln och efter att under en vecka matats med info om att det inte är en blodpropp och så har det varit det hela tiden?!

Haltade iväg till akuten. Där tyckte de att jag hade hög puls (högre än bara stressförhöjd) och jag var också lite kallsvettig. De tog EKG och syresättningsprov. Det sistnämnda var inte kul. De stack in en spruta i handleden och tog blod den vägen. I samma veva började blodtryckspumpen som jag hade på samma överarm att pumpa. Obehagligt. Men jag är inte rätt för blodprov eller sånt och jag var lättad över att få hjälp. Men lite orolig för att det gått upp i lungan. Det hade det inte.

Fick lära mig ta spruta själv i magen. Skall göra det inledningsvis 5 dagar. Det är Fragmin och skall förhindra att proppen växer sig större och att nya proppar bildas. Det är inte kul att ta de där sprutorna. Men jag gissar att jag vänjer mig. Efter att ha googlat runt låter det som att när man haft blodpropp så om man blir gravid någon gång i framtiden så måste man ta sprutor alla dar i typ 30 veckor... Kul. Nå den dagen den sorgen.

Har nu även börjat på blodförtunnande som verkar vara lite meckigt, skall gå på mottagning imorgon och då skall de pröva ut att man hamnar på rätt nivå. Blodet får inte vara för tjockt för då kan de bildas propp, men inte för tunt för då ökar blödningsrisken. Lär bli en del spring på den där mottagningen innan de justerat till det så man ligger på rätt nivå.

Sedan skall man ha stödstrumpa. En sån där riktigt stum, klass II, den är jäkligt bökig att få på sig nu när man är ovan, men skön att ha när den väl är på. Stackars gamla människor, förstår att de behöver ha hjälp med detta! Stödstrumpa måste man ha åtm 6 mån, kanske ett år. Hoppas jag slipper ha den i sommar när det är klänningstid... Men gissar att det är en bagatell i sammanhanget.

Kände mig nästan lättad när jag fick reda på vad det var. Men inser nu också att denna "åkomma" inte är att leka med och att behandlingen skall behöva pågå så himla länge efteråt. Känns lite drygt. Jag som ALDRIG är sjuk, max förkyld en dag om året de senaste 8 åren och nu ska man måste springa med detta en lång tid framöver. Får nu hoppas att utredningen av orsaken till proppen visar på att det är något som inte är värre och att detta inte ska behöva påverka en mer än nödvändigt resten av livet.

Hade maximal otur att 3 ultran missade proppen, röntgenläkaren hade missat en propp på 30 år och detta var nu den andra. Är glad att det slutligen kom fram vad det var innan proppen vandrat till lungorna, hjärtat eller hjärnan.

När jag vaknade första morgonen efter diagnosen ställts kände jag att det kändes märkligt i lungan, blev jätterädd. Hjärtat började slå så hårt så jag hörde och såg slagen dunka genom huden. Jag började svettas och ringde till slut akuten.  Frågade sköterskan om det är vanligast att den går upp i lungan om den lossnar. Det var nog vanligast sa hon, men den kunde ju även gå direkt i hjärtat, eller upp i höger eller vänster hjärnhalva då som en stroke. SMART att säga till någon som ringer med hjärtat slående i 190. Min absolut största rädsla är att något skulle hända med min hjärna. Även om folk dött av proppar i lungan så känns ändå stroke som mer permanent och det skrämmer mig så. Tack och lov ringde sen akutläkaren upp och lugnade ner mig så jag hade bara stressat upp mig och blivit rädd, när jag väl lugnade ner mig lugnade även hjärtslagen ner sig.

Nu blickar jag framåt och ser framemot att förhoppningsvis snart kunna gå normalt igen :).

Sprutorna som jag bävar att ta varje dag....

Sexig stödstrumpa ;)

En av alla dagar innan proppen upptäcktes, foten var väldigt svullen och värkte

Har gjort lite julmysigt i köket

Städhelg fylld av tankar och vemod

Det verkar som jag kom av mig i min semesterredogörelse som är sista inlägget :)

Denna helgen är första på länge då vi inte haft något inplanerat, vilket jag tycker är skönt! Två helger i rad har vi varit på fisketävling på lördagen (utan en endaste napp för undertecknad). I fredags bjöd mamma på oxfilemiddag hemma hos dem och vi alla somnade på soffan. Igår lördag for vi ut till farmor och farfars hus och gick igenom deras liv och saker.

De har flyttat till lägenhet och nu håller de på att tömma huset. Vilket sjå. Ett helt liv i saker och prylar. Det känns också vemodigt och lite sorgligt. Alla saker som påminner en så mycket om dem och som alltid, alltid hängt på ett visst ställe, först i huset de bodde i när jag var barn, sedan i huset de bodde i från att jag var nio år, tills nu. Alla de där sakerna har ju sin givna plats hos dem. Och nu ligger de alla i lådor och farmor sitter på en stol och vi går igenom grej efter grej. Skall detta till Emmaus? Vem vill ha de här glasen? Behöver du en lingonplockare? Farmors mammas betyg ligger ihopvikt  bland en massa gamla bilder av min nyfödda pappa. Farmors mamma var född på 1800-talet. Och här ligger nu hennes betyg, siffror och vitsord som hon kämpat för i år. Mitt i röran av virkad spets, blomkrukor, ryska sjalar och husgeråd.

Ett helt liv som skall gås igenom. Slänga? Spara? Behövs? Det kändes jobbigt tyckte jag. Vad skall inte de tycka? Jag har alltid tänkt på att när man blir gammal då flyttar man ju från hus till lägenhet, kanske direkt in på ett hem. I mina tankar har det varit helt odramatiskt. Man inser ju säkert att det är dags, har jag tänkt. Dags att move on. Dags att för sista gången bo i ett eget hus. Jag som själv längtar efter ett alldeles eget hus - för då tror jag att livet skall börja. Lätt överdrivet men ibland undrar man ju om man inte förstorar det lite väl. Där sitter jag nu på en pall och frågar farmor om gamla bilder, i ett annat rum sitter farfar och tittar igenom högar av papper, jag med en dröm om framtiden, farmor med vemod i blicken och meningar som "vi blir nog inte så långvariga därborta". Det värker inom mig.

Det är inte alls odramatiskt att flytta, blir man nånsin redo? Min farmor och farfar, jag vill och kan inte inse att det är dags. Dags att move on. Dags att skänka den där brasblåsaren som jag lekte med som barn till Emmaus. Dags att ge bort garnet till barnbarnet för att farmor inte tänker sticka mer. Usch jag gråter nu. Livet är så jäkla märkligt .Det bara går vidare hela tiden.

Farmor har tänkt att jag skall ha dom där glasen. Som hon brukade bjuda på Baileys i när vi var dit på juldagsmiddag varje år. Pappa säger att det nog är sista gången vi sitter och dricker kaffe i uterummet. Och tänk vad många gånger vi gjort det förr.

Jag far hem. Städar i 7 timmar. En hel arbetsdag. Fast det är söndag.

Jag vänder på alla grejer, plockar in farmor och farfars saker som jag fått bland mina. Byter ut ikeatallrikarna mot farmors glastallrikar från ittala, som hon aldrig gillat och inte vill spara längre. Som har fått vandra vidare. Move on.

Jag diskar upp handvispen. Conny älskar att vispa grädde för hand. Men sin morfars visp. Det är en av de få grejer han har kvar från honom. Nu lägger jag ner farmors visp bredvid Connys morfars. Idag vispar ingen med sånna vispar, när det finns el. Utom Conny då. Nu ligger hans morfars med trasigt handtag där, och farmors med helt. Och jag kommer också att börja använda farmors. Det blir mer känsla så. Mer än med el.

De har fått det jättefint i lägenheten, det har de. Men det gör ont att städa upp sitt förflutna och slänga grejer som alltid varit i ens ägo. Inte alltid kanske. Men i alla fall de senaste 60 åren.

Och det är ju bara saker som slängs eller får en ny plats.

Farmor och farfar är ju precis som de alltid varit, fast de inte är omgivna av precis alla sina prylar.

Allt kommer att bli bra.

När jag var liten hängde det ett gökur i källaren hos farmor och farfar. Farmor rörde alltid visaren så att göken kom ut och det tyckte jag var vansinnigt roligt. Hon gjorde det igen, och igen. Tills hon inte orkade mer. För några år seden fick jag det i en dammig låda. Nu ligger det i vårt förråd. Göken har inte tittat ut ur sitt hus på över ett decennium, dess tid har stått stilla.

Ibland vill jag bara att allt skall vara som med göken. Att tiden skall stå stilla.

Premiärbesök på Rödhamn

Eftersom vi hade snipan i stan passade vi på att besöka Rödhamn på lördagen. Har aldrig åkt båt i Mariehamns skärgård, annat än till Kobba Klintar så det var kul att få se lite av den sidan också!

Det var en varm dag men det åskade norröver på Åland och regnade så nära som i Möckelö. Men ute på Rödhamn sken solen obehindrat hela dagen

Det kändes lite konstigt att den här fina platsen ligger bara dryga timmen (med snipa i 5 knop) från Mariehamn och att det tog 27 år innan jag kom mig ut dit ;).

Det var mycket båtar i gästhamnen

Molnen tornade upp sig där det åskade bortåt.

Rumpbild med vacker bakgrund

Vi hoppade i och badade trots att det var lite alger...

Många båtar korsade vår väg

På söndagen var det dags för M/S Nilla att bege sig mot hemma-hamn. Det gungade friskt utanför Hammarudda. Vi mellanlandade och grillade i Marsund innan vi var framme igen i Geta.

Nilla tuffar in i vasskanalen

Det var plattstillt!

Väl tillbaka i stan där vi skulle hämta bilarna hade himlen färgats rosa

Destination Mariehamn

Så vi tog alltså snipan från Geta till Vårdö vilket tog 6h och stannade där ett par dagar. Finns det något mysigare än att vakna, öppna takluckan och ligga och se upp i en klar blå himmel medan vågorna kluckar mot båten?

Mamma håller oss alltid med full traktering. Det skall vara mat hela tiden, hon är värre än skalman! Vi blir så bortskämda och uppgödda! :)

Sedan puttrade vi vidare till stan och mamma passade på att åka med! Tog bara 3h från Vårdö, över Lumparn till Mariehamn där vi sedan fick ha båten 2 nätter.

Det var massor med båtar på farten! På Lumparn kunde man se 22 båtar på en gång! Ovant att bli omkörd stup i kvarten av motorbåtar som drar upp stora svall. Vi är ju vana att vara ensamma på vattnet när vi är i Geta! Men Kapten-Conny var duktig och parerade vågorna så att Jungman-Jansson bara kunde sitta på fördäck och njuta!

Första dagarna på semester

Måndag 14.7 var första dagen på semestern. Efter att ha tagit sovmorgon bar det ner på stan för att inhandla lite saker som man behöver som semesterfirare: solcreme, strandmadrasser och så kom mitt beställda bokpaket från Adlibris passligt nog samma dag!

Vi köpte sallad på Eat och knatade ner till Lilla Holmen.

Såhär halvvägs in i semestern har jag hunnit läsa analfabeten som kunde räkna och halva Kaffe med Rån så jag tror det kan bli tajt att hinna igenom alla, men man kan ju inte ligga och läsa dagarna i ända heller! Conny har plöjt igenom VIP-rummet.

 

På kvällen blev det middag på Äventyrsgolfen - Surf n' Turf, riktigt gott!

Tisdagen ägnade vi åt att städa lägenheten, shoppa på Maxinge och förbereda för snipatur!

 Ciabatta med kycklingröra och persika! Snipamat! :)

När vi for iväg såg det rätt mörkt ut bakom oss men norrut var det klart och fint!

Eftersom det blåste sydlig vind var det stilla och fint på Norrhavet, denna bild är tagen strax innan Boxö.

När solen gick bakom molnen var det inte så varmt, men så fort den kikade fram hettade det som tusan!

 

Molnen var fina och himlen blå! Vi styrde kosan längs norra Åland, genom Simskälafjärden, Vargatafjärden och slutligen fram till båthusviken i Vargata, Vårdö där det ordnades bryggdans för att inviga nya bryggan i viken, kvällen till ära :)

 

Vacker solnedgång var det!

På väg hem från bryggdansen på andra sidan viken.

 

En vacker och stilla kväll och natten tillbringades självklart i snipan!

Halvleksrapport

Semestern är i full gång och har dagen till ära kommit halvvägs. Gör allt för att inte räkna ned även om det är lite svårt. Försöker njuta av varje dag som är här och nu utan att tänka framåt hela tiden. Under våren har det varit fullt upp på jobbet, men det var ändå inte en enda söndag som jag kände att - nej jag vill inte på jobb imorgon, och ingen morgon då jag vaknade och kände mig less. Jag trivs på jobbet, det gör jag, och därför var det lite konstigt att efter att ha tuffat på som loket i några månader få en månads break från de vardagliga rutinerna. Tror ändå att det gör en gott, att få byta tågräls och spår för en stund och se lite andra vyer än att likt ett pendeltåg gå på samma räls dag ut och dag in.

Iår hade vi inga planer inför semestern. Bara att Hanna & Marcus skulle komma på besök ett par dagar från Eskilstuna och att Conny skulle åka en sväng till Tallinn med grabbarna. Och att vi skulle åka mycket snipa. Det känns skönt att inte ha allt så strukturerat. Vem vet vad vi har för situation nästa sommar? Kanske har vi köpt ett hus eller börjat bygga, vem vet? Och då går det inte att ta dagen precis som den kommer på samma sätt som vi kan göra nu när vi saknar måsten - okej, vi måste äta och städa, men äta kan man göra på restaurang har det visat sig ;) Vilket vi göra nästan dagligen... Hå hå ja, ja, nåå man måste ju unna sig och nu när Rockoff är slut för iår så lär ju ön och all action stilla ner sig, och vi med den. Så jag tror nog att så här halvtid in i semestern har fått stå för action men att våra två sista veckor blir mer lugna :)

Jag skulle vilja göra en "kort sammanfattning" av våra semesterdagar so far för att minnas dem i vinter, men tror jag delar upp dem på skilda inlägg!

Hur som helst! Fredagskvällen då vi gick på semester tillbringades i Geta där mitt gudbarn fyllde 2 bast och firade med kalas. Sedan bar det in till stan där jag mötte upp några kompisar i Engelska parken för att fira att A fyllde år. Kvällen avrundades med synrubbning (härlig start på semestern) så blev att cyklar hem och lägga sig. På lördagsmorgonen bar det ut med snipan till Rankoskär. Med i båten var Emil och Emma (som vi plockade upp på vägen). Vattnet var kanske 20 grader och vi njöt av grillade burgare och några svalkande dopp. En härlig dag!

Det är så vackert på Rankoskär!

Snipahelg

Förra helgen lovades sol och lite värme så vi styrde kosan ut till Geta och åkte ut på en dagsutflykt med bästa Nilla.

Bethina åkte premiärtur och det var äntligen lite värme i luften så kapellet kunde halas.

Nilla bjuder alltid på god traktering, rosé och snacks och dansband

Underbart är det att ligga på klippan och läsa och njuta. Nästan alla badade trots att det var kallt i vattnet och tårna direkt tappa känseln.

Himlen var häftig i sitt mönster!

På väg hem åkte skumpaflaskan fram och vi skålade för sommaren!

Kvällen avrundades på en stuga på Andersö där vi blev bjudna på supergod mat, stekt sik och abborrfilé med nypotatis. Vi kikade på fotbollen och spelade gin rummy tills vi blev trötta.

Efter att nästan ha fryst ihjäl under midsommarnatten i snipan, förberedde vi oss på det värsta och lindade fleecefilten runt oss och kröp till kojs. Men det var inte alls kallt och natten var ljus. Bilden togs 2.15. Så himla vackert!

Vi sov till 11 och låg och guppade. Älskar att ligga i fören och titta upp i himlen när man vaknat. Och man sover så gott till havets kluckande!

Vi vaknade till en jättefin morgon och bar ner frukosten till bryggan

Simmade igen och nu var det mycket varmare, simmade länge utan att det var någon pina!

Nu i veckan har det ju varit superfint väder och vi räknar så ner till semestern som inleds på måndag. Känns som alla dagar är torsdag denna vecka, dvs snart helg. Veckan har gått långsamt och varit såå varm. Skulle bara vilja vara ute på sjön sånna här dagar och inte sitta inne bakom ett skrivbord. Men vi har kyligt inne så det är först när man går hem på eftermiddagen som man märker värmen som slår emot en när man kommer ut. Men snart snart är det dags för 4 veckor ledigt!

Har försökt att ta vara på de varma sommarkvällarna. För andra kvällen i rad blev det beachvolley ikväll med efterföljande dopp i sjön. Borde vara ca 20 grader i Slemmern nu, riktigt skönt! Och så härligt att ta kvällsdopp vid halv elva på kvällen! Inte många kvällar man gör det per år, borde göras oftare!