torsdag 5 mars 2015
Underbara vår, välkommen!
Tog ut min motionstimme idag och slutade tidigare. Igår snöade det när jag körde hem från jobbet och idag detta väder! Det är som att man känner livet komma åter! :-)
måndag 2 februari 2015
Dreamless
"Flitiga du strävar på i ekorrhjulet, jobb och jobb varenda dag. Ta dig tid att fokusera dina högre mål och försök minnas vilka dina drömmar verkligen är"
Så står det i tvillingens veckohoroskop för denna vecka. Inte för att det är något unikt med att vara fast med bägge fötterna i det omtalade ekorrhjulet såhär en vecka i början av februari - men det symboliserar bra hur läget är just nu.
Januaris kalenderblad vändes bort utan att man knappt hann reagera. Bokslutsarbetet åt upp orken och varannan-dags vädret gjorde att en lur på soffan om kvällen lockade mer än frisk luft. Skönt, nu är februari här och ett steg närmare ljuset!
Idag var verkligen en sån där otroligt fin vinterdag då snön som fallit, och fortsatte falla hela dagen, stannar kvar på varje gren och varje strå. En dag då man kör igenom en allé med snöbeklätt tak när man åker hem från jobbet längs med Storagatan. Skulle jag ha ett vinterbröllop, då skulle det vara en dag som denna (och inte någon av de övriga 97% av vinterdagarna som i regel är gråa och slaskiga). Och så är det måndag! Vilket slöseri med vinterbröllopsväder. Lär ju inte vara en kotte som gifter sig en måndag i februari!
Sånt funderar jag på när jag drömmer mig bort. Och så tänker jag, att om vi nånsin gifter oss, då skall det vara en varm sommardag. För hur fint det än är en dag som denna så slår inget solen, värmen och de vackra blommorna, brunbränd hy och fräknar på näsan.
Från brunbränd hy för mig tankarna vidare till varmare breddgrader. Och årets dilemma som känns som en upprepning från ifjol. För att friska upp minnet så var det så att jag kollade på resor i flera månader ifjol inför vår vintersemestervecka i mars, jag googlade pooler, palmer och vita stränder tills ögonlocken föll ner. Det blev ingen resa då, istället blev det en tur till Uppsala med hotellövernattning och shopping. Också kul, men kanske lite "snopet" efter allt "slit" och all tid man lagt ner på att hänga på charterresornas sökmotorer.
I år har jag fått 2 veckor beviljad semester i följd. Första mars och framåt. Även om vi har två vintersemesterveckor så kan man inte ta för givet att man kan vara ledig bägge i följd och därför är jag ju himla glad att jag fick ok på det. Tänkte Thailand i första hand, eller Mexico igen. Världen var liksom lite öppen inför våra fötter. Kollade resor igen och igen i höstas. När vi äntligen skulle få tummen ur och boka så svullnade benet upp och blodproppen gjorde sin entré i mitt liv.
Satte alla planer på paus. Drog på mig stödstrumpan. Åt min medicin. Drack inte en droppe alkohol (2 mån sedan sist nu!). Tränade ingenting. Tänkte på livet, oroade mig efterhand vad som kunde ha hänt. Tänkte att ingenting annat än att bli frisk spelar någon roll nu.
Nå så går dagarna. Inte kan man tänka på att man är sjuk, för i själva verket är jag ju inte så värst sjuk, nej. (Fast lite skraj blir man ju när man googlar, ska man INTE göra!). Besöker sjukhuset och kollar INR-värdet en gång i veckan, allt ser bra ut. Får förlängt med 2veckor. 1,5 mån går. Glömmer att ta ett piller. Ett ynka piller. Värdet går ner från 2,7 till 1,6. Om det går under 1,7 blir det sprutor igen har sköterskan sagt. Jag blir så innerligt trött. När man äntligen börjat se det här med proppen som historia, nej då säger sköterskan att det är dags för 5 dagar av sprutor igen. Så himla drygt. Men det blev bara en spruta, tack och lov. Sedan blev det höjd medicinering och provtagning igen med kortare intervall.
Jag som aldrig är sjuk. På mottagningen är det alltid bara en massa gamla människor. Med rullatorer. De kommer inhasande, och har genomgående utvecklat en gångstil där man lyfter fötterna så lite som möjligt. Det är säkert månadens utflykt för dem när de åker och tar sitt prov. För när man är gammal behöver man bara ta det en gång i månaden. Och så har man ett litet rött kort som fylls i. Sedan tittar de alltid på mig som att de leker "vem skall bort-leken i fem myror är fler än fyra elefanter". Nå hursomhelst. Sist jag satt och väntade på min tur satt en tant bredvid mig som hostade och hostade. Hon fräste, hostade och harklade upp - en massa slem. Sedan halade hon fram ett gammalt hushållspapper ur fickan och spottade i det. Jag fick verkligen hålla i kräkreflexerna. Usch, vet inte varför jag är så himla känslig för slem-ljud. Det är bara så äckligt! Så går det en stund och sen upprepar tanten proceduren igen. Samma papper åker fram och jag grimaserar för att hålla mig på banan. Sedan är det min tur. Det känns som det existerar ett parallellt universum för de sjuka där tiden går så lååångsamt, medan man själv springer på i det friska universumet där tempot är högt och ingen orkar vänta. Nu får man göra ett besök i det långsamma universumet och då inser man plötsligt hur fort hjulet snurrar i det friska.
Det känns som alla smider planer medan jag är lite som i ett vakuum. Jag vill också fånga en dröm och göra den verklig. Helst igår. Vem orkar vänta?
Men först måste jag komma underfund med, och minnas vad drömmen är.
Det är inte så deppigt som det kanske låter. Jag är väl mest bara lite vilsen och off just nu. Som det blir när man suttit fast lite för länge med en stödstrumpa i ekorrhjulet, I guess.
Som avslutning så måste jag tipsa om en så fin låt som jag haft på repeat hela dagen!
Hero med Family of the year, och länk till låten hittar du Här
Så står det i tvillingens veckohoroskop för denna vecka. Inte för att det är något unikt med att vara fast med bägge fötterna i det omtalade ekorrhjulet såhär en vecka i början av februari - men det symboliserar bra hur läget är just nu.
Januaris kalenderblad vändes bort utan att man knappt hann reagera. Bokslutsarbetet åt upp orken och varannan-dags vädret gjorde att en lur på soffan om kvällen lockade mer än frisk luft. Skönt, nu är februari här och ett steg närmare ljuset!
Denna bild är från 2007. Bethina, hennes bror och undertecknad i Gnisten. Tycker den är så himla underhållande! :D Brr!
Idag var verkligen en sån där otroligt fin vinterdag då snön som fallit, och fortsatte falla hela dagen, stannar kvar på varje gren och varje strå. En dag då man kör igenom en allé med snöbeklätt tak när man åker hem från jobbet längs med Storagatan. Skulle jag ha ett vinterbröllop, då skulle det vara en dag som denna (och inte någon av de övriga 97% av vinterdagarna som i regel är gråa och slaskiga). Och så är det måndag! Vilket slöseri med vinterbröllopsväder. Lär ju inte vara en kotte som gifter sig en måndag i februari!
Sånt funderar jag på när jag drömmer mig bort. Och så tänker jag, att om vi nånsin gifter oss, då skall det vara en varm sommardag. För hur fint det än är en dag som denna så slår inget solen, värmen och de vackra blommorna, brunbränd hy och fräknar på näsan.
Mexico 2013
Från brunbränd hy för mig tankarna vidare till varmare breddgrader. Och årets dilemma som känns som en upprepning från ifjol. För att friska upp minnet så var det så att jag kollade på resor i flera månader ifjol inför vår vintersemestervecka i mars, jag googlade pooler, palmer och vita stränder tills ögonlocken föll ner. Det blev ingen resa då, istället blev det en tur till Uppsala med hotellövernattning och shopping. Också kul, men kanske lite "snopet" efter allt "slit" och all tid man lagt ner på att hänga på charterresornas sökmotorer.
I år har jag fått 2 veckor beviljad semester i följd. Första mars och framåt. Även om vi har två vintersemesterveckor så kan man inte ta för givet att man kan vara ledig bägge i följd och därför är jag ju himla glad att jag fick ok på det. Tänkte Thailand i första hand, eller Mexico igen. Världen var liksom lite öppen inför våra fötter. Kollade resor igen och igen i höstas. När vi äntligen skulle få tummen ur och boka så svullnade benet upp och blodproppen gjorde sin entré i mitt liv.
Satte alla planer på paus. Drog på mig stödstrumpan. Åt min medicin. Drack inte en droppe alkohol (2 mån sedan sist nu!). Tränade ingenting. Tänkte på livet, oroade mig efterhand vad som kunde ha hänt. Tänkte att ingenting annat än att bli frisk spelar någon roll nu.
Nå så går dagarna. Inte kan man tänka på att man är sjuk, för i själva verket är jag ju inte så värst sjuk, nej. (Fast lite skraj blir man ju när man googlar, ska man INTE göra!). Besöker sjukhuset och kollar INR-värdet en gång i veckan, allt ser bra ut. Får förlängt med 2veckor. 1,5 mån går. Glömmer att ta ett piller. Ett ynka piller. Värdet går ner från 2,7 till 1,6. Om det går under 1,7 blir det sprutor igen har sköterskan sagt. Jag blir så innerligt trött. När man äntligen börjat se det här med proppen som historia, nej då säger sköterskan att det är dags för 5 dagar av sprutor igen. Så himla drygt. Men det blev bara en spruta, tack och lov. Sedan blev det höjd medicinering och provtagning igen med kortare intervall.
Jag som aldrig är sjuk. På mottagningen är det alltid bara en massa gamla människor. Med rullatorer. De kommer inhasande, och har genomgående utvecklat en gångstil där man lyfter fötterna så lite som möjligt. Det är säkert månadens utflykt för dem när de åker och tar sitt prov. För när man är gammal behöver man bara ta det en gång i månaden. Och så har man ett litet rött kort som fylls i. Sedan tittar de alltid på mig som att de leker "vem skall bort-leken i fem myror är fler än fyra elefanter". Nå hursomhelst. Sist jag satt och väntade på min tur satt en tant bredvid mig som hostade och hostade. Hon fräste, hostade och harklade upp - en massa slem. Sedan halade hon fram ett gammalt hushållspapper ur fickan och spottade i det. Jag fick verkligen hålla i kräkreflexerna. Usch, vet inte varför jag är så himla känslig för slem-ljud. Det är bara så äckligt! Så går det en stund och sen upprepar tanten proceduren igen. Samma papper åker fram och jag grimaserar för att hålla mig på banan. Sedan är det min tur. Det känns som det existerar ett parallellt universum för de sjuka där tiden går så lååångsamt, medan man själv springer på i det friska universumet där tempot är högt och ingen orkar vänta. Nu får man göra ett besök i det långsamma universumet och då inser man plötsligt hur fort hjulet snurrar i det friska.
Det känns som alla smider planer medan jag är lite som i ett vakuum. Jag vill också fånga en dröm och göra den verklig. Helst igår. Vem orkar vänta?
Men först måste jag komma underfund med, och minnas vad drömmen är.
Det är inte så deppigt som det kanske låter. Jag är väl mest bara lite vilsen och off just nu. Som det blir när man suttit fast lite för länge med en stödstrumpa i ekorrhjulet, I guess.
Som avslutning så måste jag tipsa om en så fin låt som jag haft på repeat hela dagen!
Hero med Family of the year, och länk till låten hittar du Här
torsdag 25 december 2014
Julen är här
Igår var det julafton! Vi firade det i lugnets tecken med att första året vara bara jag, mamma, pappa och brorsan. Eller bara och bara, det var ju eliten som var samlad ;) När sedan C anslöt lite senare på kvällen så var gänget fulländat. Vi åt gott och sedan öppnade vi alla fina klappar. Inte klokt vad snäll man varit enligt tomten! Är helt stum, vad fina saker! Har precis plockat upp alla grejer här i lägenheten och det täckte halva köksbordet! C har precis skruvat ihop den sista stolen av vårt nya köksmöblemang som var vad jag och han gav till varann i julklapp iår. Vi hade otur och fick ett transportskadat bord, men vi skulle få behålla det trasiga tills vi får ett nytt i januari så det var ju i alla fall smidigt!
Julklapparna iår följde några teman;
Bakning; Leila bakar former, ballongvisp, slickepott, tårtverktyg och recepthäften för kakor, tårtor och småbröd.
Städning; Enjos dammsvärd för torrdamm och fuktstäd, glasduken och badrumsfiber trasa.
Målning; pannåer, penslar och akrylfärg
Presentkort; Smakbyn och Modex, konsertbiljett till lejonkungen på Alandica
Prenumeration; MåBra och Allt om Mat
Sedan fick vi ett sällskapsspel, ett aktivitetsband (från jobbet:)), handdukar, handkrämer, kokböcker, skärbräden, ett femarmat ljus som mamma stöpt, två tröjor, en hylssats (Connys), vin, skumpa, ljuslykta och en korg med myckenhet diverse.
Jättefint alltihop! Tusen tack!
söndag 14 december 2014
En fullproppad berättelse
Den senaste veckan har varit omtumlande.
Det hela började med att jag var på nya releasen av SomaMove tisdan 2.12. Den var utmanande för svank och knä. På onsdagen vaknade jag och var lite mör i benen, sådär som man kan vara efter att ha gjort nya rörelser. Tog på mig stödstrumpor eftersom det blivit till en vana när jag har träningsvärk, de är så sköna och avlastar benet så det får vila lite.
Min kollega som håller i gympa-pass var nyfiken på vilka nya rörelser vi haft på passet så istället för att gå på eftermiddagskaffet drog jag igenom några av övningarna för henne. Kände ingen smärta utan var mest stel för att jag hade jeans på mig.
På torsdagen 4.12 började jag halta lite, det värkte i vaden och jag kunde inte gå normalt utan att det gjorde ont. Det spände och smärtan strålade upp i rumpan inne i hela benet. På kvällen värkte det inte bara när jag gick utan även när jag låg ner stilla. Kändes inte som vanlig träningsvärk eftersom sådan inte brukar smärta när man är stilla.
På jobbet på fredagen hade vaden svullnat ytterligare och mina kollegor tyckte att det nog var bäst att ringa Medimar. Där tyckte de att jag skulle gå till en fysioterapeut, fick tid efter lunch. Fysion kände på benet som nu var rejält svullet. Han tyckte att om det vore en sträckning så borde jag ha ont på sidan av benet och inte som nu; bakpå mitt på inne i vaden. Han tyckte att jag skulle fara till akuten och kolla att det inte var propp eftersom proppar brukar göra ont där jag hade ont.
Blev lite skärrad. Åkte till sjukhuset där det sedan 2v tillbaka varit strejk som ännu pågick. På akuten sa de att de hade mycket folk så de hänvisade mig till hälsocentralen. Väntade en timme och fick komma till en läkare som kände på vaderna och sedan sa att han inte med sin undersökning kunde utesluta propp. Han remittera mig tillbaka till akuten.
På akuten tog de blodprov och gjorde ett ultraljud. Blodprovet kan bara utesluta propp men inte säga att det är det. Efter att ha läst på, på nätet så verkar detta prov vara ett s.k. d-dimer prov som används för att utesluta blodpropp. Provet uteslöt inte blodpropp men ultrat på akuten hittade ingen propp. Eftersom provet visade positivt skickades jag (eller rullades iväg i rullstol - plötsligt kände man sig väldigt sjuk?) till röntgen där en röntgenläkare gjorde ett "riktigt"-ultraljud och hittade ingen propp.
Fick fara hem med mitt haltande ben, gjorde fortfarande jätteont men var skönt att få det säkerställt att det inte var propp. Benet var 1,5cm större än det andra när de mätte på akuten.
På lördagen värkte benet och på kvällen var vi ut på restaurang för att fira två vänner. Benet värkte och svällde. Väl hemma var benet 3cm tjockare än vänster ben och svullnaden hade gjort att fotknölen på insidan av foten var borta. Var orolig och ville inte sova. C for vidare på krog och jag låg vaken och smorde in mig med cooling balm och tog en voltaren innan jag fick sömn.
På måndagen ringde fysion som jag träffade på fredagen och jag förklarade att mitt ben fortfarande var jättesvullet. Han tyckte att jag skulle träffa en läkare men de hade slut på tider. Han bokade sedan in mig till en läkare på tisdagen 9.12 kl 16.40. När jag skulle åka hem från jobbet hade min andra fotknöl på utsidan av foten försvunnit och jag var jättesvullen runt vristen.
Blev orolig igen. Ringde akuten och förklarade att mitt ben svällt i helgen sedan jag vart dit och att jag nu inte hade några fotknölar längre. De tyckte att jag skulle avvakta min läkartid dagen efter och att det nog var bra att ligga i högläge.
Räknade ner timmarna för att få komma till läkaren på tisdagen. Hade lite svårt att fokusera på jobbet pga värken, testade sitta i högläge, testade stå, testade allt men det var som att ha en molande tandvärk inne i benet. Väl hos läkaren tog han fram sin ultraljudsmaskin (IGEN?) och gjorde en undersökning. Han hittade ingen propp och hade begärt ultrat från röntgen på sjukhuset där röntgenläkarens enda kommentar var "ingen propp"
Han kunde inget säga. Han ville inte spekulera i vad det var för fel med min vad. Han ville remittera mig till deras ortoped på torsdagen, två dagar senare. Jag grät när jag kom ut från Medimar. Av värken, men mest av att jag var så förbannad på att jag inte kunnat få ett endaste litet besked om VAD det kunde vara, bara att det INTE var blodpropp. Sedan sa läkaren att jag skulle gå på promenad. Fast de på akuten sagt högläge?
På torsdagen räknade jag ner tills mitt besök hos ortopeden. Hemma visste jag nu inte om jag skulle va i högläge eller gå ut på promenad, vad jag skulle ta för medicin. Coolinggelén höll på att ta slut och jag vaknade vid 5 på morgonen när värkmedicinen gått ur kroppen.
Ortopeden kände och vred och tryckte och sade att jag hade en spricka i en muskel, som en "trekant". Han kände en grop tydligt och detta skulle ta 4-6 veckor att läka, jag borde även gå på kryckor och bli sjukskriven. MEN han ville först bara kolla att det inte var blodpropp. Jag blev irriterad. Sa till honom att jag redan varit på 3 ultraljud och senast i förrgår. Men han insistera på att jag skulle fara till röntgen på sjukhuset igen innan han skulle gå vidare med sin behandling.
Jag var så lättad över att ÄNTLIGEN få svar på varför jag i en vecka haft så ont och svullet. Att det varit en muskel som bråkat. När jag kom in till röntgenläkaren var det samma som på fredagen. Jag skämtade och sa att detta blir 4:e gången gillt nu och att han hoppeligen inte ska behöva se mig igen.
Han gjorde ultrat under tysthet och säger sedan. "Ja, alltså du har en blodpropp, det såg jag ju nu direkt. Den fanns nog där förra veckan också. Jag måste ha missat den". Blev helt chockad. Det kan inte vara sant! Nu när jag fått reda på att det var muskeln och efter att under en vecka matats med info om att det inte är en blodpropp och så har det varit det hela tiden?!
Haltade iväg till akuten. Där tyckte de att jag hade hög puls (högre än bara stressförhöjd) och jag var också lite kallsvettig. De tog EKG och syresättningsprov. Det sistnämnda var inte kul. De stack in en spruta i handleden och tog blod den vägen. I samma veva började blodtryckspumpen som jag hade på samma överarm att pumpa. Obehagligt. Men jag är inte rätt för blodprov eller sånt och jag var lättad över att få hjälp. Men lite orolig för att det gått upp i lungan. Det hade det inte.
Fick lära mig ta spruta själv i magen. Skall göra det inledningsvis 5 dagar. Det är Fragmin och skall förhindra att proppen växer sig större och att nya proppar bildas. Det är inte kul att ta de där sprutorna. Men jag gissar att jag vänjer mig. Efter att ha googlat runt låter det som att när man haft blodpropp så om man blir gravid någon gång i framtiden så måste man ta sprutor alla dar i typ 30 veckor... Kul. Nå den dagen den sorgen.
Har nu även börjat på blodförtunnande som verkar vara lite meckigt, skall gå på mottagning imorgon och då skall de pröva ut att man hamnar på rätt nivå. Blodet får inte vara för tjockt för då kan de bildas propp, men inte för tunt för då ökar blödningsrisken. Lär bli en del spring på den där mottagningen innan de justerat till det så man ligger på rätt nivå.
Sedan skall man ha stödstrumpa. En sån där riktigt stum, klass II, den är jäkligt bökig att få på sig nu när man är ovan, men skön att ha när den väl är på. Stackars gamla människor, förstår att de behöver ha hjälp med detta! Stödstrumpa måste man ha åtm 6 mån, kanske ett år. Hoppas jag slipper ha den i sommar när det är klänningstid... Men gissar att det är en bagatell i sammanhanget.
Kände mig nästan lättad när jag fick reda på vad det var. Men inser nu också att denna "åkomma" inte är att leka med och att behandlingen skall behöva pågå så himla länge efteråt. Känns lite drygt. Jag som ALDRIG är sjuk, max förkyld en dag om året de senaste 8 åren och nu ska man måste springa med detta en lång tid framöver. Får nu hoppas att utredningen av orsaken till proppen visar på att det är något som inte är värre och att detta inte ska behöva påverka en mer än nödvändigt resten av livet.
Hade maximal otur att 3 ultran missade proppen, röntgenläkaren hade missat en propp på 30 år och detta var nu den andra. Är glad att det slutligen kom fram vad det var innan proppen vandrat till lungorna, hjärtat eller hjärnan.
När jag vaknade första morgonen efter diagnosen ställts kände jag att det kändes märkligt i lungan, blev jätterädd. Hjärtat började slå så hårt så jag hörde och såg slagen dunka genom huden. Jag började svettas och ringde till slut akuten. Frågade sköterskan om det är vanligast att den går upp i lungan om den lossnar. Det var nog vanligast sa hon, men den kunde ju även gå direkt i hjärtat, eller upp i höger eller vänster hjärnhalva då som en stroke. SMART att säga till någon som ringer med hjärtat slående i 190. Min absolut största rädsla är att något skulle hända med min hjärna. Även om folk dött av proppar i lungan så känns ändå stroke som mer permanent och det skrämmer mig så. Tack och lov ringde sen akutläkaren upp och lugnade ner mig så jag hade bara stressat upp mig och blivit rädd, när jag väl lugnade ner mig lugnade även hjärtslagen ner sig.
Nu blickar jag framåt och ser framemot att förhoppningsvis snart kunna gå normalt igen :).
Det hela började med att jag var på nya releasen av SomaMove tisdan 2.12. Den var utmanande för svank och knä. På onsdagen vaknade jag och var lite mör i benen, sådär som man kan vara efter att ha gjort nya rörelser. Tog på mig stödstrumpor eftersom det blivit till en vana när jag har träningsvärk, de är så sköna och avlastar benet så det får vila lite.
Min kollega som håller i gympa-pass var nyfiken på vilka nya rörelser vi haft på passet så istället för att gå på eftermiddagskaffet drog jag igenom några av övningarna för henne. Kände ingen smärta utan var mest stel för att jag hade jeans på mig.
På torsdagen 4.12 började jag halta lite, det värkte i vaden och jag kunde inte gå normalt utan att det gjorde ont. Det spände och smärtan strålade upp i rumpan inne i hela benet. På kvällen värkte det inte bara när jag gick utan även när jag låg ner stilla. Kändes inte som vanlig träningsvärk eftersom sådan inte brukar smärta när man är stilla.
På jobbet på fredagen hade vaden svullnat ytterligare och mina kollegor tyckte att det nog var bäst att ringa Medimar. Där tyckte de att jag skulle gå till en fysioterapeut, fick tid efter lunch. Fysion kände på benet som nu var rejält svullet. Han tyckte att om det vore en sträckning så borde jag ha ont på sidan av benet och inte som nu; bakpå mitt på inne i vaden. Han tyckte att jag skulle fara till akuten och kolla att det inte var propp eftersom proppar brukar göra ont där jag hade ont.
Blev lite skärrad. Åkte till sjukhuset där det sedan 2v tillbaka varit strejk som ännu pågick. På akuten sa de att de hade mycket folk så de hänvisade mig till hälsocentralen. Väntade en timme och fick komma till en läkare som kände på vaderna och sedan sa att han inte med sin undersökning kunde utesluta propp. Han remittera mig tillbaka till akuten.
På akuten tog de blodprov och gjorde ett ultraljud. Blodprovet kan bara utesluta propp men inte säga att det är det. Efter att ha läst på, på nätet så verkar detta prov vara ett s.k. d-dimer prov som används för att utesluta blodpropp. Provet uteslöt inte blodpropp men ultrat på akuten hittade ingen propp. Eftersom provet visade positivt skickades jag (eller rullades iväg i rullstol - plötsligt kände man sig väldigt sjuk?) till röntgen där en röntgenläkare gjorde ett "riktigt"-ultraljud och hittade ingen propp.
Fick fara hem med mitt haltande ben, gjorde fortfarande jätteont men var skönt att få det säkerställt att det inte var propp. Benet var 1,5cm större än det andra när de mätte på akuten.
På lördagen värkte benet och på kvällen var vi ut på restaurang för att fira två vänner. Benet värkte och svällde. Väl hemma var benet 3cm tjockare än vänster ben och svullnaden hade gjort att fotknölen på insidan av foten var borta. Var orolig och ville inte sova. C for vidare på krog och jag låg vaken och smorde in mig med cooling balm och tog en voltaren innan jag fick sömn.
På måndagen ringde fysion som jag träffade på fredagen och jag förklarade att mitt ben fortfarande var jättesvullet. Han tyckte att jag skulle träffa en läkare men de hade slut på tider. Han bokade sedan in mig till en läkare på tisdagen 9.12 kl 16.40. När jag skulle åka hem från jobbet hade min andra fotknöl på utsidan av foten försvunnit och jag var jättesvullen runt vristen.
Blev orolig igen. Ringde akuten och förklarade att mitt ben svällt i helgen sedan jag vart dit och att jag nu inte hade några fotknölar längre. De tyckte att jag skulle avvakta min läkartid dagen efter och att det nog var bra att ligga i högläge.
Räknade ner timmarna för att få komma till läkaren på tisdagen. Hade lite svårt att fokusera på jobbet pga värken, testade sitta i högläge, testade stå, testade allt men det var som att ha en molande tandvärk inne i benet. Väl hos läkaren tog han fram sin ultraljudsmaskin (IGEN?) och gjorde en undersökning. Han hittade ingen propp och hade begärt ultrat från röntgen på sjukhuset där röntgenläkarens enda kommentar var "ingen propp"
Han kunde inget säga. Han ville inte spekulera i vad det var för fel med min vad. Han ville remittera mig till deras ortoped på torsdagen, två dagar senare. Jag grät när jag kom ut från Medimar. Av värken, men mest av att jag var så förbannad på att jag inte kunnat få ett endaste litet besked om VAD det kunde vara, bara att det INTE var blodpropp. Sedan sa läkaren att jag skulle gå på promenad. Fast de på akuten sagt högläge?
På torsdagen räknade jag ner tills mitt besök hos ortopeden. Hemma visste jag nu inte om jag skulle va i högläge eller gå ut på promenad, vad jag skulle ta för medicin. Coolinggelén höll på att ta slut och jag vaknade vid 5 på morgonen när värkmedicinen gått ur kroppen.
Ortopeden kände och vred och tryckte och sade att jag hade en spricka i en muskel, som en "trekant". Han kände en grop tydligt och detta skulle ta 4-6 veckor att läka, jag borde även gå på kryckor och bli sjukskriven. MEN han ville först bara kolla att det inte var blodpropp. Jag blev irriterad. Sa till honom att jag redan varit på 3 ultraljud och senast i förrgår. Men han insistera på att jag skulle fara till röntgen på sjukhuset igen innan han skulle gå vidare med sin behandling.
Jag var så lättad över att ÄNTLIGEN få svar på varför jag i en vecka haft så ont och svullet. Att det varit en muskel som bråkat. När jag kom in till röntgenläkaren var det samma som på fredagen. Jag skämtade och sa att detta blir 4:e gången gillt nu och att han hoppeligen inte ska behöva se mig igen.
Han gjorde ultrat under tysthet och säger sedan. "Ja, alltså du har en blodpropp, det såg jag ju nu direkt. Den fanns nog där förra veckan också. Jag måste ha missat den". Blev helt chockad. Det kan inte vara sant! Nu när jag fått reda på att det var muskeln och efter att under en vecka matats med info om att det inte är en blodpropp och så har det varit det hela tiden?!
Haltade iväg till akuten. Där tyckte de att jag hade hög puls (högre än bara stressförhöjd) och jag var också lite kallsvettig. De tog EKG och syresättningsprov. Det sistnämnda var inte kul. De stack in en spruta i handleden och tog blod den vägen. I samma veva började blodtryckspumpen som jag hade på samma överarm att pumpa. Obehagligt. Men jag är inte rätt för blodprov eller sånt och jag var lättad över att få hjälp. Men lite orolig för att det gått upp i lungan. Det hade det inte.
Fick lära mig ta spruta själv i magen. Skall göra det inledningsvis 5 dagar. Det är Fragmin och skall förhindra att proppen växer sig större och att nya proppar bildas. Det är inte kul att ta de där sprutorna. Men jag gissar att jag vänjer mig. Efter att ha googlat runt låter det som att när man haft blodpropp så om man blir gravid någon gång i framtiden så måste man ta sprutor alla dar i typ 30 veckor... Kul. Nå den dagen den sorgen.
Har nu även börjat på blodförtunnande som verkar vara lite meckigt, skall gå på mottagning imorgon och då skall de pröva ut att man hamnar på rätt nivå. Blodet får inte vara för tjockt för då kan de bildas propp, men inte för tunt för då ökar blödningsrisken. Lär bli en del spring på den där mottagningen innan de justerat till det så man ligger på rätt nivå.
Sedan skall man ha stödstrumpa. En sån där riktigt stum, klass II, den är jäkligt bökig att få på sig nu när man är ovan, men skön att ha när den väl är på. Stackars gamla människor, förstår att de behöver ha hjälp med detta! Stödstrumpa måste man ha åtm 6 mån, kanske ett år. Hoppas jag slipper ha den i sommar när det är klänningstid... Men gissar att det är en bagatell i sammanhanget.
Kände mig nästan lättad när jag fick reda på vad det var. Men inser nu också att denna "åkomma" inte är att leka med och att behandlingen skall behöva pågå så himla länge efteråt. Känns lite drygt. Jag som ALDRIG är sjuk, max förkyld en dag om året de senaste 8 åren och nu ska man måste springa med detta en lång tid framöver. Får nu hoppas att utredningen av orsaken till proppen visar på att det är något som inte är värre och att detta inte ska behöva påverka en mer än nödvändigt resten av livet.
Hade maximal otur att 3 ultran missade proppen, röntgenläkaren hade missat en propp på 30 år och detta var nu den andra. Är glad att det slutligen kom fram vad det var innan proppen vandrat till lungorna, hjärtat eller hjärnan.
När jag vaknade första morgonen efter diagnosen ställts kände jag att det kändes märkligt i lungan, blev jätterädd. Hjärtat började slå så hårt så jag hörde och såg slagen dunka genom huden. Jag började svettas och ringde till slut akuten. Frågade sköterskan om det är vanligast att den går upp i lungan om den lossnar. Det var nog vanligast sa hon, men den kunde ju även gå direkt i hjärtat, eller upp i höger eller vänster hjärnhalva då som en stroke. SMART att säga till någon som ringer med hjärtat slående i 190. Min absolut största rädsla är att något skulle hända med min hjärna. Även om folk dött av proppar i lungan så känns ändå stroke som mer permanent och det skrämmer mig så. Tack och lov ringde sen akutläkaren upp och lugnade ner mig så jag hade bara stressat upp mig och blivit rädd, när jag väl lugnade ner mig lugnade även hjärtslagen ner sig.
Nu blickar jag framåt och ser framemot att förhoppningsvis snart kunna gå normalt igen :).
Sprutorna som jag bävar att ta varje dag....
Sexig stödstrumpa ;)
En av alla dagar innan proppen upptäcktes, foten var väldigt svullen och värkte
Har gjort lite julmysigt i köket
söndag 12 oktober 2014
Städhelg fylld av tankar och vemod
Det verkar som jag kom av mig i min semesterredogörelse som är sista inlägget :)
Denna helgen är första på länge då vi inte haft något inplanerat, vilket jag tycker är skönt! Två helger i rad har vi varit på fisketävling på lördagen (utan en endaste napp för undertecknad). I fredags bjöd mamma på oxfilemiddag hemma hos dem och vi alla somnade på soffan. Igår lördag for vi ut till farmor och farfars hus och gick igenom deras liv och saker.
De har flyttat till lägenhet och nu håller de på att tömma huset. Vilket sjå. Ett helt liv i saker och prylar. Det känns också vemodigt och lite sorgligt. Alla saker som påminner en så mycket om dem och som alltid, alltid hängt på ett visst ställe, först i huset de bodde i när jag var barn, sedan i huset de bodde i från att jag var nio år, tills nu. Alla de där sakerna har ju sin givna plats hos dem. Och nu ligger de alla i lådor och farmor sitter på en stol och vi går igenom grej efter grej. Skall detta till Emmaus? Vem vill ha de här glasen? Behöver du en lingonplockare? Farmors mammas betyg ligger ihopvikt bland en massa gamla bilder av min nyfödda pappa. Farmors mamma var född på 1800-talet. Och här ligger nu hennes betyg, siffror och vitsord som hon kämpat för i år. Mitt i röran av virkad spets, blomkrukor, ryska sjalar och husgeråd.
Ett helt liv som skall gås igenom. Slänga? Spara? Behövs? Det kändes jobbigt tyckte jag. Vad skall inte de tycka? Jag har alltid tänkt på att när man blir gammal då flyttar man ju från hus till lägenhet, kanske direkt in på ett hem. I mina tankar har det varit helt odramatiskt. Man inser ju säkert att det är dags, har jag tänkt. Dags att move on. Dags att för sista gången bo i ett eget hus. Jag som själv längtar efter ett alldeles eget hus - för då tror jag att livet skall börja. Lätt överdrivet men ibland undrar man ju om man inte förstorar det lite väl. Där sitter jag nu på en pall och frågar farmor om gamla bilder, i ett annat rum sitter farfar och tittar igenom högar av papper, jag med en dröm om framtiden, farmor med vemod i blicken och meningar som "vi blir nog inte så långvariga därborta". Det värker inom mig.
Det är inte alls odramatiskt att flytta, blir man nånsin redo? Min farmor och farfar, jag vill och kan inte inse att det är dags. Dags att move on. Dags att skänka den där brasblåsaren som jag lekte med som barn till Emmaus. Dags att ge bort garnet till barnbarnet för att farmor inte tänker sticka mer. Usch jag gråter nu. Livet är så jäkla märkligt .Det bara går vidare hela tiden.
Farmor har tänkt att jag skall ha dom där glasen. Som hon brukade bjuda på Baileys i när vi var dit på juldagsmiddag varje år. Pappa säger att det nog är sista gången vi sitter och dricker kaffe i uterummet. Och tänk vad många gånger vi gjort det förr.
Jag far hem. Städar i 7 timmar. En hel arbetsdag. Fast det är söndag.
Jag vänder på alla grejer, plockar in farmor och farfars saker som jag fått bland mina. Byter ut ikeatallrikarna mot farmors glastallrikar från ittala, som hon aldrig gillat och inte vill spara längre. Som har fått vandra vidare. Move on.
Jag diskar upp handvispen. Conny älskar att vispa grädde för hand. Men sin morfars visp. Det är en av de få grejer han har kvar från honom. Nu lägger jag ner farmors visp bredvid Connys morfars. Idag vispar ingen med sånna vispar, när det finns el. Utom Conny då. Nu ligger hans morfars med trasigt handtag där, och farmors med helt. Och jag kommer också att börja använda farmors. Det blir mer känsla så. Mer än med el.
De har fått det jättefint i lägenheten, det har de. Men det gör ont att städa upp sitt förflutna och slänga grejer som alltid varit i ens ägo. Inte alltid kanske. Men i alla fall de senaste 60 åren.
Och det är ju bara saker som slängs eller får en ny plats.
Farmor och farfar är ju precis som de alltid varit, fast de inte är omgivna av precis alla sina prylar.
Allt kommer att bli bra.
När jag var liten hängde det ett gökur i källaren hos farmor och farfar. Farmor rörde alltid visaren så att göken kom ut och det tyckte jag var vansinnigt roligt. Hon gjorde det igen, och igen. Tills hon inte orkade mer. För några år seden fick jag det i en dammig låda. Nu ligger det i vårt förråd. Göken har inte tittat ut ur sitt hus på över ett decennium, dess tid har stått stilla.
Ibland vill jag bara att allt skall vara som med göken. Att tiden skall stå stilla.
Denna helgen är första på länge då vi inte haft något inplanerat, vilket jag tycker är skönt! Två helger i rad har vi varit på fisketävling på lördagen (utan en endaste napp för undertecknad). I fredags bjöd mamma på oxfilemiddag hemma hos dem och vi alla somnade på soffan. Igår lördag for vi ut till farmor och farfars hus och gick igenom deras liv och saker.
De har flyttat till lägenhet och nu håller de på att tömma huset. Vilket sjå. Ett helt liv i saker och prylar. Det känns också vemodigt och lite sorgligt. Alla saker som påminner en så mycket om dem och som alltid, alltid hängt på ett visst ställe, först i huset de bodde i när jag var barn, sedan i huset de bodde i från att jag var nio år, tills nu. Alla de där sakerna har ju sin givna plats hos dem. Och nu ligger de alla i lådor och farmor sitter på en stol och vi går igenom grej efter grej. Skall detta till Emmaus? Vem vill ha de här glasen? Behöver du en lingonplockare? Farmors mammas betyg ligger ihopvikt bland en massa gamla bilder av min nyfödda pappa. Farmors mamma var född på 1800-talet. Och här ligger nu hennes betyg, siffror och vitsord som hon kämpat för i år. Mitt i röran av virkad spets, blomkrukor, ryska sjalar och husgeråd.
Ett helt liv som skall gås igenom. Slänga? Spara? Behövs? Det kändes jobbigt tyckte jag. Vad skall inte de tycka? Jag har alltid tänkt på att när man blir gammal då flyttar man ju från hus till lägenhet, kanske direkt in på ett hem. I mina tankar har det varit helt odramatiskt. Man inser ju säkert att det är dags, har jag tänkt. Dags att move on. Dags att för sista gången bo i ett eget hus. Jag som själv längtar efter ett alldeles eget hus - för då tror jag att livet skall börja. Lätt överdrivet men ibland undrar man ju om man inte förstorar det lite väl. Där sitter jag nu på en pall och frågar farmor om gamla bilder, i ett annat rum sitter farfar och tittar igenom högar av papper, jag med en dröm om framtiden, farmor med vemod i blicken och meningar som "vi blir nog inte så långvariga därborta". Det värker inom mig.
Det är inte alls odramatiskt att flytta, blir man nånsin redo? Min farmor och farfar, jag vill och kan inte inse att det är dags. Dags att move on. Dags att skänka den där brasblåsaren som jag lekte med som barn till Emmaus. Dags att ge bort garnet till barnbarnet för att farmor inte tänker sticka mer. Usch jag gråter nu. Livet är så jäkla märkligt .Det bara går vidare hela tiden.
Farmor har tänkt att jag skall ha dom där glasen. Som hon brukade bjuda på Baileys i när vi var dit på juldagsmiddag varje år. Pappa säger att det nog är sista gången vi sitter och dricker kaffe i uterummet. Och tänk vad många gånger vi gjort det förr.
Jag far hem. Städar i 7 timmar. En hel arbetsdag. Fast det är söndag.
Jag vänder på alla grejer, plockar in farmor och farfars saker som jag fått bland mina. Byter ut ikeatallrikarna mot farmors glastallrikar från ittala, som hon aldrig gillat och inte vill spara längre. Som har fått vandra vidare. Move on.
Jag diskar upp handvispen. Conny älskar att vispa grädde för hand. Men sin morfars visp. Det är en av de få grejer han har kvar från honom. Nu lägger jag ner farmors visp bredvid Connys morfars. Idag vispar ingen med sånna vispar, när det finns el. Utom Conny då. Nu ligger hans morfars med trasigt handtag där, och farmors med helt. Och jag kommer också att börja använda farmors. Det blir mer känsla så. Mer än med el.
De har fått det jättefint i lägenheten, det har de. Men det gör ont att städa upp sitt förflutna och slänga grejer som alltid varit i ens ägo. Inte alltid kanske. Men i alla fall de senaste 60 åren.
Och det är ju bara saker som slängs eller får en ny plats.
Farmor och farfar är ju precis som de alltid varit, fast de inte är omgivna av precis alla sina prylar.
Allt kommer att bli bra.
När jag var liten hängde det ett gökur i källaren hos farmor och farfar. Farmor rörde alltid visaren så att göken kom ut och det tyckte jag var vansinnigt roligt. Hon gjorde det igen, och igen. Tills hon inte orkade mer. För några år seden fick jag det i en dammig låda. Nu ligger det i vårt förråd. Göken har inte tittat ut ur sitt hus på över ett decennium, dess tid har stått stilla.
Ibland vill jag bara att allt skall vara som med göken. Att tiden skall stå stilla.
måndag 28 juli 2014
Premiärbesök på Rödhamn
Eftersom vi hade snipan i stan passade vi på att besöka Rödhamn på lördagen. Har aldrig åkt båt i Mariehamns skärgård, annat än till Kobba Klintar så det var kul att få se lite av den sidan också!
Det var en varm dag men det åskade norröver på Åland och regnade så nära som i Möckelö. Men ute på Rödhamn sken solen obehindrat hela dagen
Det kändes lite konstigt att den här fina platsen ligger bara dryga timmen (med snipa i 5 knop) från Mariehamn och att det tog 27 år innan jag kom mig ut dit ;).
Det var mycket båtar i gästhamnen
Molnen tornade upp sig där det åskade bortåt.
Rumpbild med vacker bakgrund
Vi hoppade i och badade trots att det var lite alger...
Många båtar korsade vår väg
På söndagen var det dags för M/S Nilla att bege sig mot hemma-hamn. Det gungade friskt utanför Hammarudda. Vi mellanlandade och grillade i Marsund innan vi var framme igen i Geta.
Nilla tuffar in i vasskanalen
Det var plattstillt!
Väl tillbaka i stan där vi skulle hämta bilarna hade himlen färgats rosa
Väl tillbaka i stan där vi skulle hämta bilarna hade himlen färgats rosa
söndag 27 juli 2014
Destination Mariehamn
Så vi tog alltså snipan från Geta till Vårdö vilket tog 6h och stannade där ett par dagar. Finns det något mysigare än att vakna, öppna takluckan och ligga och se upp i en klar blå himmel medan vågorna kluckar mot båten?
Mamma håller oss alltid med full traktering. Det skall vara mat hela tiden, hon är värre än skalman! Vi blir så bortskämda och uppgödda! :)
Sedan puttrade vi vidare till stan och mamma passade på att åka med! Tog bara 3h från Vårdö, över Lumparn till Mariehamn där vi sedan fick ha båten 2 nätter.
Det var massor med båtar på farten! På Lumparn kunde man se 22 båtar på en gång! Ovant att bli omkörd stup i kvarten av motorbåtar som drar upp stora svall. Vi är ju vana att vara ensamma på vattnet när vi är i Geta! Men Kapten-Conny var duktig och parerade vågorna så att Jungman-Jansson bara kunde sitta på fördäck och njuta!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
