Conny och jag har levt så tätt ihop hela sommaren så det är inte konstigt att det nu känns väldigt tomt och ensamt. En vecka var vi skiljda åt då jag var på jobb, annars har vi setts så gott som dagligen. Vi har fyllt depåerna så vi skall uthärda ett läsår igen. Men trots överfulla depåer så finns saknaden där. Varför skall man utsätta sig för sådant här?
Jo. För att man måste ta sitt ansvar och slutföra sådant man påbörjat. Man måste växa upp. Man kan inte bara ropa efter mamma så fort det är något, eller pappa heller för den delen. Man måste ibland kunna vara helt för sig själv. Stå på egna ben och bita ihop. Det är inte så roligt jämt att växa upp.
Trots att saknaden är det som tynger mina axlar denna kväll. Mamma, Pappa, brorsan, Conny och livet där hemma. Det goda rågbrödet. Rökkakorven. Niskapizzan. Mammas hemvete. Så måste jag påminna mig om att den närmsta framtiden bjuder på mycket roligt.
Imorgon börjar jag en ny kurs: Socialpsykologi A. Jag kommer få lära känna många nya människor. Jag kommer äntligen att få testa på att läsa något olikt den tidigare ekonomin. Jag kommer förhoppningsvis att få träffa Uppsalagänget igen i veckan. Ni har varit saknade! Jag kommer kanske svälja snoret och förkylningen och masa mig till gymmet, eller åtminstone ut på ett par promenader. Jag kommer beställa en ny dator och äntligen slippa all evig väntan och problem som den nuvarande hela tiden åsamkar. Och innan jag hunnit blinka är fredagen här igen och då får jag se mitt gull på nytt! Då kommer vi äntligen att få se "Sommaren med Göran" för det har väntat på enda sedan vi såg reklamen på tv för ett par månader sedan.
Nej, hörni. Dags att sluta deppa. Svälja saknaden och blicka framåt! Det kommer att bli en bra höst!
