Jag vet inte om det är för tidsskillnaden, för att klockan egentligen slagit elva hemma, eller om veckans plugg och hyffsat tidiga mornar börjar ta ut sin rätt. För inte kan det ju vara så att man håller på att falla offer för nån typ av förkylning eller annat fanstyg? Nehej då! Inte om jag får bestämma!
Dagens färd tillbaka till Svea Rike var en färd med tunga steg. Hamnade mot min vilja på att lyssna på två bronkithostande tanter som lät som farbröder med whiskyröst och som om de hade kedjerökt sen den dag då de såg dagens första ljus. Dessa två damer stod uppradade vid spelautomaten bredvid min sittplats. Titt som tätt röt det till och föll in i ett gapskratt likt kraxande korpar vars stämmband slipats med grovt sandpapper. Kunde inte koncentrera mig alls på boken! Måste hela tiden titta upp och få det bekräftat att det faktiskt var två kvinnor (iklädda alltför stora vinterjackor och med tillhörande typisk tantassociar - den lilla väskan med smalt axelband). Till min stooora lycka slog sig sällskapet ner mittemot mig och förgyllde (förstörde) resten av mina försök till effektivt instuderande.
Som att detta inte skulle vara nog. När tanterna tagit sitt pick och pack och gått, avlöstes de av en pratglad farbror som sa sig vara "psykologisk". Detta innebar att han ville analysera mitt val av sittplats. "Jasså du! Du har satt dig längst ut på soffan ser jag, mummel, mummel, du vet väl vad det innebär?!". Vad gubben hade i åtanke kunde jag omöjligt veta, men han var inte sen att upplysa. "Joo förstår du, jag är lite psykologiskt lagd jag, det innebär att JAG får sätt mig bredvid, skulle du satt dig mitt på soffan med väskorna på var sida skulle du markerat att du inte ville det!" Aha, på så vis. En intressant iakttagelse min gamle vän, men var nu så snäll och fortsätt inte prata, tänkte jag, lyckligtvis tyst för mig själv. Gubben vägra dock ge sig "jaaa men varför har du lagt väskan här då? Liiite skydd vill du allt ha! Det ser jag det" (skrockande skratt). Jag avlägsnade mig diskret från den psykologiska herremannen och styrde kosan efter min bångstyriga panschisväska (ni vet en sån med uppdragbart handtag (som i mitt fall bara är uppdragbart när det själv vill, gah!)).
Ombord på bussen var läsron obefintlig. Ett gäng fjortis-artonåringar satt längst bak och skräna högt, en spydde och de andra turades om att leka holabandola. Bussen var i stort sett full. Och så även majoriteten av resenärerna. Vilket resultera i en uppsluppen äckligt glad stämning. Okej, kalla mig negativ och hon-måste-ha-vaknat-på-fel-sida, men jag orka bara inte just då med allt hålligång. Somna en pygmeé-kvart och väcktes av en gapfnissande kärring som inte fick slut på sina kråkliknande skrattattacker förrän vi var framme vid Willeys. Jag var verkligen heeelt slut när jag trilla ur bussen och gick den gröna milen hem till lägenheten. En mil kantad av massa grus (som fastnade i väskhjulen och förstörde mina klackar).
Men annars är det fint! Jag vart bara en aning ogin. Men nu har det ordnat opp sig!
Idag har jag också funderat på följande:
- varför kostar en banan-kalleskaviartub 32.90 kr!? Och varför finns det inte småa, så man kunde provsmaka?
- varför kommer man alltid på att man ska skaka filen, efter att man öppnat den?
- varför skriver jag romanlånga inlägg bara för att jag inte egentligen har tid?
Inga stora frågor med andra ord, jag har dock en känsla av att jag frågat mig betydligt viktigare saker idag, med de har jag dessvärre förträngt.
En rättelse: Det är inte en förrymd getabo som flyttar till Västerås. Han kommer ursprungligen från Tjudö. Så var det sagt. Protester har väckts från olika håll men missförståndet är nu alltså åtgärdat. :)
Nej nu, ska jag ta mig i kragen och finputsa det sista. Imorgon (läs efter klockan 13) Kommer livet bli glatt igen! För då är det helg, tentafest och västeråsutflykt.
Natti Natt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar